Vanliga frågor

Svar Ja:

Ekorrepartiet finns på riktigt och går att rösta på om det blir extraval, så det så! Bara se här: https://data.val.se/val2026/partier/anmalda så om Ekorrepartiet får tillräckligt med röster så kommer Sveriges Riksdag bli tvungna att ta hänsyn till även de små Ekorrarna som vill ha fred i världen.

Svar Nej:

Om Ekorrepartiet får 100% av alla rösterna så lovar jag att inte erövra vare sig Norge eller Danmark, oavsett hur många snygga brudar det bor där. Grönland däremot är en helt annan femma och verkar just nu vara väldigt attraktivt på marknaden. Om Grönland ändå kommer hamna i amerikanska händer är det väl ändå bäst om Grönland först blir svenskt, så att det blir Sverige som säljer Grönland till USA. Som förhandlingsman kommer jag i så fall göra mitt yttersta när jag besöker Vita Huset för att pressa upp priset så mycket som möjligt, och förhoppningsvis även få en fru eller två på köpet. Och med pengarna kan vi sedan lagligt köpa både Norge och Danmark och på så sätt återförena vårt forna, gemensamma konungarike. På så vis kan vi alla åka skidor i Norge så mycket vi behagar, samtidigt som vi avskaffar broavgiften över sundet till Danmark. Då får pendlare som jag, som arbetar och sliter på andra sidan sundet, förhoppningsvis några extra kronor över i plånboken i slutet av varje månad. Låter det som en bra idé? Rösta då på Ekorrepartiet! (Klem, klem, som man säger på norska.)

Nu till det viktigaste av allt: mina 50 fruar. Som feminist älskar jag kvinnor. Många kvinnor. 50 stycken, närmare bestämt. Och de älskar mig tillbaka. Så det så!

Kanske 500, om det går för sig. Eftersom svenskar tydligen inte orkar göra så många själva tar jag gärna på mig den tunga bördan. En ekorre gömmer hundratals ekollon varje höst och glömmer var – och ur detta växer nya skogar. Jag tänker applicera samma filosofi på Sveriges befolkningskris, fast på ett hedersamt vis: jag gifter mig så klart först, som sig bör. Sedan får naturen sköta resten. Praktiskt, effektivt och helt i linje med partiets grundvärderingar. Och så gör jag det naturligtvis för klimatets skull också – för att rädda världen, även om klimatforskarna inte riktigt har förstått min geniala plan ännu.

Invändningen är berättigad och ska inte bortförklaras. Höggravida kvinnor hänvisas till ett annat sjukhus, och barnmorskor går från arbetspass de inte kan stå för.

Men lägg märke till när det sker: samtidigt som det föds färre barn än på över tjugo år. År 1990 föddes 124 103 barn i Sverige, en fjärdedel fler än i dag, och det gick. Platsbristen kommer inte av att det föds för många barn, utan av att antalet förlossningsenheter har ungefär halverats sedan

1970-talet och att avdelningarna bemannas efter ett genomsnitt i stället för efter topparna.

Det är ett organisationsproblem, inte ett befolkningsproblem – och organisation går att ändra. Hela resonemanget, med siffrorna, står på sidan om femtio miljoner svenskar.

Till alla er som tar illa upp av att stackars lilla jag gifter mig med 50 kvinnor tänker jag inte be om ursäkt. Om jag ska behöva genomlida alla människor i detta otuktens land som beter sig som djur, skaffar en ny partner var och varannan dag och vänsterprasslar mer än vad som borde vara mänskligt möjligt, då tycker jag faktiskt att det är helt rimligt att ni får genomlida mig också – mina många giftermål och allt. Och faktum är att jag, förutom att klämma lite på mina många fruars bröst då och då, också tänker ta hand om dem på alla möjliga sätt och vis: emotionellt, spirituellt och … ekonomiskt. Nämen! Vad är det han säger?! Stackars dessa kvinnor, som inte längre behöver slava ihjäl sig i kolgruvor eller på andra mansdominerade arbetsplatser! Tänk att de slipper riskera att dö i förtid av lungcancer och andra asbestrelaterade sjukdomar som så ofta drabbar människor i dessa yrken. Nej, usch! Fy skäms!

Officiellt cirka 3 040 miljarder – alltså 3 biljoner – träd. Ja, jag har räknat efter noga. Hur vi ska lyckas? Det löser sig. Vi planterar träd tills det inte längre finns någonstans att plantera träd. När marken är slut planterar vi på taken. När taken är slut planterar vi på båtarna. Och när båtarna är fulla planterar vi väl någon annanstans. Det viktiga är att vi börjar. För vad är alternativet? Att plantera färre träd? Nej. Så kan vi inte ha det. Se här om du vill veta mer om min klimatpolitik!

Nej, jag vill tillbaka betydligt längre än så – till omkring 500-talet f.Kr., till Buddhas tid. Till en värld där människans förflutna inte nödvändigtvis behövde bestämma hennes framtid. Där även människor som levt på samhällets absoluta utkant kunde lämna sitt gamla liv bakom sig och söka en annan väg. Kvinnor som tidigare arbetat som prostituerade kunde bli nunnor, och även människor som hade begått mycket allvarliga brott kunde, åtminstone i vissa fall, få möjlighet att lämna sitt gamla liv och träda in i munkgemenskapen. Det är en tanke jag tycker att vi har mycket att lära av än i dag. För vad är egentligen en människa? Är hon summan av sina tidigare misstag? Är hon sitt yrke, sitt rykte, sina dåliga beslut och sina värsta dagar? Eller finns det faktiskt en möjlighet att börja om? Jag föredrar det senare. Jag tror på ett samhälle där vi kan vara tydliga med att vissa handlingar är fruktansvärda, samtidigt som vi inte behöver förklara en människa som hopplös för resten av hennes liv. Om någon verkligen vill förändras, ta ansvar, lägga sitt gamla liv bakom sig och ägna resten av sin tillvaro åt något bättre – varför skulle vi inte ge den människan en chans? Det är för övrigt ungefär samma filosofi som jag har kring mina 50 fruar. Nej, nej – lugn nu. Jag menar inte att mina fruar är jämförbara med kriminella. Jag menar bara att jag tycker att människor ska få möjlighet att välja sin egen väg. Och om någon av mina 50 framtida fruar dessutom skulle vilja bli nunna efter vårt äktenskap så får vi naturligtvis diskutera saken. Jag är en modern konung.

Jag bär kronan med ödmjukhet, makten med ansvar och mina 50 äktenskap med största möjliga värdighet. Se här om du vill läsa mer om Ekorrepartiets filosofi och historia.

För att någon måste göra jobbet. Sverige har haft konungar i över tusen år, och jag tycker att det vore tråkigt om jag skulle behöva vara den första som tackar nej. Dessutom passar krona väldigt bra till min frisyr. Men bakom all pompa och ståt finns en enkel tanke: jag vill bygga ett samhälle där människor får leva friare, ta hand om varandra och kanske meditera lite mer. Och om det råkar kräva en konung på vägen får jag väl göra mitt bästa.

Då får jag naturligtvis respektera folkets vilja. Jag är trots allt en mycket demokratisk konung. Jag kanske blir lite ledsen, tar av mig kronan och går hem för att meditera över livets förgänglighet. Eventuellt äter jag en prinsesstårta också. Men kronan är trots allt bara en krona. Det viktiga är människorna.

Nej, naturligtvis inte. I en diktatur måste man lyda Hans Självutnämnda Majestät (HSM). Hos oss behöver man åtminstone låtsas som att man har ett val. Jag föredrar för övrigt frivillig lydnad – den är mycket trevligare för alla inblandade. Och om folket någon gång säger nej till mina idéer får jag väl försöka komma på bättre idéer.

Såvida det inte gäller mina 50 fruar. Där är jag fortfarande under förhandling.

Det är planen. Jag vill dock börja försiktigt och ta ett äktenskap i taget. Man ska inte stressa fram något så heligt. Alla ska naturligtvis vara frivilliga och införstådda med projektets omfattning. Jag har redan börjat fundera på hur man organiserar 50 födelsedagar. Det är där den verkliga administrativa utmaningen ligger.

Nej. Även en konung måste kunna begränsa sig själv. Annars är man inte konung längre utan bara en väldigt lång person med en krona. Jag tänker därför försöka regera med visdom, ansvar och en rimlig mängd självdistans. Den sista punkten är särskilt viktig när man har 50 fruar och föreslår att hela Norden ska återförenas.

De får naturligtvis fortsätta leva sina liv i fred. Jag har inget behov av att kasta ut någon stackars kunglig familj från deras hem.

Jag tänker snarare erbjuda dem en hedersplats i den nya ordningen – kanske som rådgivare, ceremonimästare eller ansvariga för att lära mig hur man vinkar kungligt utan att få kramp i armen.

Inte än. Men någon gång måste man börja. Jag har läst böcker, tänkt stora tankar och burit mig åtminstone någorlunda kungligt i flera sammanhang. Dessutom har jag en mycket viktig egenskap: jag är fullständigt övertygad om att jag kommer att klara det. Det är väl ungefär så många stora projekt i historien har börjat.

Det beror på hur många av mina framtida 500 barn som överlever den kungliga familjemiddagen. Skämt åsido: tronföljden får naturligtvis ordnas på ett rimligt och rättvist sätt. Jag tänker inte utse en tronföljare bara för att han eller hon råkar vara bäst på att se majestätisk ut på porträtt.

I princip tycker jag att en god konung bör bedömas efter sitt hjärta, sin visdom och sin förmåga att bära ansvar – inte efter vilken familj han råkar födas in i. Sedan måste jag erkänna att jag personligen tycker att jag uppfyller samtliga kriterier alldeles utmärkt.

Då tackar jag för mig, bugar djupt, lämnar över kronan och försöker acceptera förgängligheten. Kanske flyttar jag till ett kloster och mediterar i tjugo år. Eller så startar jag ett nytt parti. Det ena utesluter inte det andra.

För att ekorren är ett fantastiskt djur. Den är liten men ambitiös, arbetar hårt, tänker långsiktigt och förbereder sig inför framtiden genom att samla resurser. Dessutom ser den väldigt söt ut när den sitter och håller i ett ekollon. Jag ser ingen anledning att inte bygga ett politiskt parti på detta.

Såvitt jag vet har ingen ekorre fyllt i medlemsansökan ännu. Men dörren står naturligtvis öppen. Jag diskriminerar inte på grund av päls, svans eller antal ekollon i kinderna.

Inte vad jag vet. Men jag tycker att de borde få åtminstone viss representation i samhällsdebatten. Om en ekorre kan överleva vintern genom att planera flera månader i förväg kanske den faktiskt har något att lära oss människor.

Mer än man först kan tro. Ekorrar tänker långsiktigt, tar hand om sin närmiljö och sparar inför framtiden. Människor däremot kan ibland spendera hela sin lön på fredag och börja fundera på konsekvenserna på måndag. Jag föredrar ekorrens modell.

Det beror på vad du menar med seriöst. Jag tar människor, naturen, friheten och livets stora frågor på största allvar. Däremot vägrar jag tro att man måste se ut som om man har svalt en pärm med utredningar för att få diskutera samhällsfrågor. Man kan vara seriös utan att vara tråkig.

Det viktigaste är egentligen inte en enskild reform utan hur vi ser på samhället och på varandra. Jag vill ha mer mänsklighet, mer frihet, mer natur, mer eftertanke och betydligt mindre onödig byråkrati. Och naturligtvis ett orimligt stort antal träd.

För det första har vi en konung som planerar att gifta sig med 50 kvinnor. För det andra heter vi Ekorrepartiet. För det tredje tar vi oss själva betydligt mindre högtidligt än man kanske förväntar sig av ett parti som samtidigt talar om konungariken, Buddha och tre biljoner träd. Jag tycker att det är en ganska bra början.

Jag tror på människans möjlighet att förändras, på ansvar, frihet, medkänsla och på att ett gott liv inte enbart kan mätas i pengar och prylar. Men jag tror inte heller att verklig förändring sker genom att vi bara sitter och väntar på att bli andra människor. Vi måste faktiskt göra något. Genom andningsövningar, meditation och framför allt genom att observera vårt eget sinne kan vi steg för steg börja förstå våra tankar, känslor, vanor och reaktioner – och därmed också få större möjlighet att förändra hur vi lever och hur vi behandlar andra. Jag tror alltså inte på en passiv filosofi där man konstaterar att ”sådan är jag” och sedan slår sig till ro. Människan är inte färdig. Vi kan träna upp vår uppmärksamhet, utveckla vår medkänsla och lära oss att reagera mindre automatiskt på det som händer inom och omkring oss. Jag tror också att vi behöver lära oss att sitta still ibland. Det låter enkelt, men uppenbarligen är det en av mänsklighetens största utmaningar. Till och med en konung behöver lägga ifrån sig kronan och sitta tyst en stund.

En ganska stor roll. Jag tror att ett samhälle där människor aldrig stannar upp och observerar sina egna tankar riskerar att bli ett samhälle där alla springer omkring och reagerar på varandra hela dagarna. Ibland behöver man helt enkelt sätta sig ner, andas och upptäcka att världen inte går under bara för att man inte tittar på telefonen i tio minuter.

Ganska mycket, åtminstone filosofiskt. Jag är intresserad av frågor om lidande, begär, frihet, ansvar och möjligheten att förändra sig själv. Jag tänker inte påstå att Buddha skulle ha godkänt mina 50 äktenskap eller min plan att återförena Norden. Det vore att lägga ord i munnen på honom. Men jag tror att han hade uppskattat åtminstone några av frågorna.

Jag menar att människor trots alla våra skillnader fortfarande har väldigt mycket gemensamt. Vi vill bli älskade, känna oss trygga, ha mening i livet och slippa vara ensamma. Jag vill bygga fler broar mellan människor – både bildligt och, om det går att ordna utan avgifter, bokstavligt.

Ett samhälle där människor kan leva fria liv, där naturen behandlas med respekt och där vi inte glömmer bort att människan är mer än sin ekonomi, sitt arbete och sitt personnummer. Ett samhälle där vi kan hjälpa varandra utan att behöva fylla i 17 formulär först. Och där det finns gott om träd.

Nej. Jag tror inte att en regering kan ge någon ett lyckligt sinne. Det vore att kräva lite väl mycket av politiken. Men samhället kan skapa bättre eller sämre förutsättningar för människor att leva goda liv. Resten måste vi nog göra själva. Jag kan trots allt inte meditera åt er.

Välmående. Pengar är väldigt praktiska och jag har inget emot att ha några extra kronor i plånboken. Men efter en viss punkt kan man inte äta sig lycklig, köpa sig till mening eller lägga pengar på ett bankkonto och hoppas att det automatiskt börjar älska en tillbaka. Till och med en konung måste erkänna det.

Frihet är inte bara att få göra vad man vill. Det är också att kunna leva utan att ständigt styras av rädsla, begär, grupptryck eller andras förväntningar. Jag vill ha så mycket yttre frihet som möjligt – och samtidigt försöka utveckla så mycket inre frihet som möjligt. Det är en ganska svår kombination. Därför behöver vi nog börja med att andas.

Då behöver någon komma in med en krona, en säck ekollon och fråga varför alla är så arga. Politik handlar trots allt om riktiga människors liv och ska tas på allvar. Men om vi aldrig får skratta åt oss själva riskerar vi att bli väldigt bra på att hata varandra. Det tror jag ingen konung vill ha.

Ja, varför inte? Våra språk är besläktade, våra kulturer är nära varandra och historien har redan försökt göra det en gång. Jag tycker att vi åtminstone kan diskutera saken över en skål ceremoniell matcha. Om Norge dessutom vill bidra med skidspår och Danmark med wienerbröd är jag beredd att börja förhandlingarna omedelbart.

För att de ligger där de ligger och för att vi redan har en hel del gemensamt. Dessutom vore det praktiskt att kunna åka till Norge och åka skidor utan att behöva tänka på att man befinner sig i ett annat land. Och Danmark ligger så nära att det nästan känns oförskämt att vi fortfarande måste tänka på det som utlandet.

Bron får gärna stå kvar. Jag tycker om broar. Det är avgifterna jag har lite svårare för. Om människor dagligen behöver korsa sundet för att arbeta tycker jag åtminstone att vi kan fundera på om det verkligen är nödvändigt att ta betalt för varje liten tur över vattnet. Jag är trots allt en konung som tänker på pendlarnas plånböcker.

Ingenting personligt. Jag tycker bara att gränser är ganska märkliga när man tänker efter. Här går en osynlig linje, och på ena sidan talar människor svenska medan de på andra sidan talar norska eller danska och äter ungefär samma sorts potatis. Jag tycker vi borde vara lite mindre rädda för att sudda ut vissa gränser och lite bättre på att bygga gemenskap.

Jag föredrar att säga att gemenskapen ska bli större. Om det dessutom råkar innebära att kartan ser lite annorlunda ut får historikerna reda ut det. Jag är trots allt filosof och konung, inte kartograf.

Med en blandning av sunt förnuft, långsiktighet och ett nästan löjligt antal träd. Jag tror inte att en enda magisk lösning kommer att rädda oss. Vi behöver förändra hur vi använder energi, mark och resurser och samtidigt återställa mer natur. Och ja – jag tänker fortfarande plantera mina 3 biljoner träd. Jag har ju räknat efter.

Cirka 3 040 miljarder. Alltså 3 biljoner. Jag vet att det låter som väldigt många träd, men klimatkrisen är också ganska stor.

Om någon tycker att det är orealistiskt får vi väl börja med det första trädet och fortsätta därifrån. Ett träd i taget är fortfarande bättre än noll.

För att ett samhälle behöver människor även i framtiden. Men jag tänker inte tvinga någon att skaffa barn. Det vore fullständigt befängt. Jag tänker däremot uppmuntra människor som faktiskt vill ha barn och göra det lättare att bilda familj. Själv har jag, som bekant, tagit frågan på ett något mer ambitiöst plan.

Ja. Jag har redan sagt det offentligt och jag tänker stå fast vid mitt ord. Om det visar sig att 3 biljoner är något fler träd än vad Sverige praktiskt kan hantera får vi väl börja plantera i resten av Norden. Det är just därför jag arbetar för nordisk gemenskap. Jag tänker långsiktigt.

Ibland. Det är det som är problemet. Ena minuten pratar jag om meditation, klimat och människans natur. Nästa minut diskuterar jag 50 fruar och 3 biljoner träd. Men bakom skämten finns riktiga tankar. Jag tror helt enkelt att man kan prata om allvarliga saker utan att själv behöva vara gravallvarlig hela tiden.

Nej. Men en del av det är så pass absurt att jag förstår varför du frågar. Ekorrepartiet använder humor för att väcka nyfikenhet och få människor att tänka. Om du skrattar först och börjar fundera efteråt har vi redan kommit en bit på vägen.

Tillräckligt mycket för att det ska vara värt att läsa vidare, och tillräckligt lite för att jag fortfarande ska kunna föreslå 50 äktenskap utan att behöva ringa en krisgrupp. Läs gärna partiets faktiska politik och filosofi också – där blir jag betydligt mer allvarlig.

Först tar jag ett djupt andetag. Sedan tar jag på mig kronan och försöker förstå vad ni har ställt till med. Därefter börjar det riktiga arbetet. En valvinst är trots allt inte slutet på en saga – det är början på ett väldigt stort ansvar.

Ja. Alldeles för mycket, skulle vissa kanske säga. Jag har tänkt, mediterat, funderat och sedan tänkt lite till. Därefter har jag ibland kommit fram till slutsatsen att jag borde tänka ännu mer. Det är ungefär så mina stora idéer uppstår.

Det korta svaret är: vet inte. Det längre svaret kräver minst en kopp kaffe gjort på bönor som planterats, skördats, rostats och bryggts samma morgon, samt en promenad och eventuellt en mindre existentiell kris. Men någonstans mellan filosofi, samhällsfrågor och en viss förkärlek för ekorrar som jag inte ens visste att jag hade, föddes idén.

Om jag kandiderar i det val du tänker på och Ekorrepartiet finns på rätt valsedel, får du naturligtvis själv avgöra hur du vill rösta.

Jag tänker inte stå bakom en buske och kontrollera vad du gör. En konung måste kunna tåla att folket tänker själva.

Det får du fråga dig själv. Jag tänker inte låtsas som att 50 fruar är den mest konventionella delen av mitt politiska program. Men kanske är det just därför du bör läsa vidare och se vad som faktiskt finns bakom skämten. Om du fortfarande tycker att hela idén är vansinnig efter det kan jag åtminstone inte anklaga dig för att inte ha gjort din hemläxa.

Ingenting. Det är kanske det mest oroande av allt. Jag har kommit fram till allt detta helt nykter och vid fullt medvetande. Jag beklagar om det gör situationen ännu mer förvirrande.

Då är det hög tid att någon påminner mig om att jag bara är en människa. En krona förändrar inte det. Jag kan fortfarande ha fel, bli fåfäng, bli rädd eller fatta dåliga beslut. Därför behöver även en konung människor omkring sig som vågar säga emot honom. Den dag jag inte längre tål kritik är den dag jag borde ta av mig kronan och gå hem.

Makt utan självkritik är farligt. Så jag tänker försöka behålla åtminstone lite av min humor, min ödmjukhet och min förmåga att skratta åt mig själv. Det sista borde vara obligatoriskt för alla som vill bära krona.