Partiprogram

Låt mig börja med det viktigaste av allt i hela partiprogrammet: meditation.

När jag ser tillbaka på mitt eget liv så brukar jag dela upp det i två delar: mitt liv innan jag började meditera och mitt liv efter att jag började meditera.

Därför vill jag nu dela med mig av allt jag har lärt mig om meditation och om alla de positiva förändringarna som meditation har gett och fortsätter att ge, både mig och miljontals andra människor runt om i världen varje dag, en sittning i taget.

Samtidigt vill jag inte påstå att meditation är något mirakel för precis alla människor eller lova att meditation löser världens alla problem, men för mig personligen så är meditation faktiskt ett mirakel. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt än att det är det absolut bästa jag någonsin har lärt mig i hela mitt liv. För om du frågar mig finns det ingen rikedom i världen som kan köpa den frid och harmoni som uppstår inombords när man tack vare meditation övervinner sina gamla, inrotade beteendemönster och negativa tankar – sådana som genom livet annars ställer till med så mycket elände och lidande.

Kanske är det just därför meditation finns – som ett naturligt och universellt verktyg som minskar vårt ofta onödiga lidande. Och vem av oss går inte runt och bär på en massa onödigt lidande? Ju mer av det gamla lidandet vi löser upp, desto mer utrymme öppnas inom oss för sann glädje och ren lycka. Och vem vill inte bli lycklig?

Jag tror att vi alla på ett eller annat sätt söker oss till lycka. Men i vår blindhet och okunnighet söker vi den ofta på fel ställen, utanför oss själva och långt borta: i saker, pengar, makt, lust, begär, status eller relationer, för att nämna några, men även när vi når en sådan världslig lycka är den ändå bara tillfällig. Den varar inte för evigt. Detta är en av anledningarna till att jag är djupt tacksam mot alla människor som fört vidare kunskapen om meditation i tusentals år, från mästare till lärjungar, generation efter generation.

Jag är också väldigt tacksam för att jag själv gjorde allt vad jag kunde för att lära mig meditera ordentligt och på rätt sätt från grunden och på så sätt inte hamnade i några fällor som annars är ganska vanliga och som gör att en del personer inte upplever några resultat alls eller till och med gör att de ger upp innan resultaten kommer. Därför vill jag göra vad jag kan för att uppmuntra andra att också lära sig att meditera på rätt sätt, om de själva vill, genom att berätta hur jag gjorde och hur jag inte gjorde under min egen resa från att jag var nybörjare fram till idag nästan tio år senare.

Ekorrepartiets ambition är därför att ge varje människa som vill lära sig meditera möjligheten att göra det, med rätt vägledning och med så goda förutsättningar som möjligt.

I mitt eget liv är meditation idag en självklarhet som jag inte skulle byta mot något annat. Den har varit som ett ljus genom mina mörkaste perioder, och det ljuset lyser fortfarande. Därför tycker jag att meditation också borde vara en självklarhet i det svenska samhället – ett samhälle som just nu går igenom många svårigheter och som behöver nya verktyg för att ta sig ur dem.

Givetvis ska meditation alltid vara frivillig och aldrig tvingas på någon. Samtidigt tror jag att mer forskning skulle få även de mest tveksamma att åtminstone ge meditation ett försök. Om inte annat kan jag den dag jag dör säga att jag gjorde det lilla jag kunde, att jag gav mitt allt för att minska lidandet i mig själv, i samhället jag levde i och i världen omkring mig.

Med det sagt kan jag rekommendera en dokumentärfilm som heter "Doing Time, Doing Vipassana" som inspirerade mig för länge sedan och som handlar om just meditation, eller närmare bestämt insiktsmeditation, även kallad Vipassanameditation. Filmen utspelar sig inte var som helst, utan bland fångar som deltar i en 10-dagars Vipassanakurs i ett av de mest ökända fängelserna i Indien – ett land långt borta, men också landet där Vipassanameditation har sitt ursprung.

När jag såg den för första gången hade jag såklart massvis med frågor efteråt och undrade bland annat var jag skulle kunna gå på en sådan 10-dagars Vipassanakurs för att lära mig att meditera. Jag tänkte liksom: måste jag verkligen dömas till livstidsfängelse i Indien för att få möjligheten att uppnå inre frid, harmoni och lycka? Varför finns det ingen dokumentär om meditation i ett svenskt fängelse? Varför kan jag inte gå en kurs utan att hamna i fängelse, kanske någonstans i närheten av där jag bor? Som tur var så behövde jag inte bli kriminell för att lära mig meditera. Dessutom hade universum andra planer för mig.

Innan jag ens började meditera så kom jag av en slump över en pranayamakurs på internet där jag fick lära mig praktisera andningsövningar på ett korrekt och säkert sätt hemifrån i syfte att öka syreupptaget i kroppen, öka lungkapaciteten, stärka uthålligheten och konditionen samt att hålla andan längre. Några år senare, när jag kände att jag bemästrat andningsövningarna och ville vidare till nya nivåer, så dök det rätt som det var upp en onlinekurs om meditation som jag då inte kunde låta bli att köpa. Viktigt att poängtera är att det då inte var Vipassanameditation som undervisades i onlinekursen utan en annan, mycket enklare typ av nybörjarmeditation som hette mantrameditation.

Den kursen var verkligen toppen och precis det jag sökte just då. Den var inte alltför komplicerad för en nybörjare men samtidigt gav den så mycket mer än vad bara andningsövningar gjorde. Värt att nämna är att jag fortsatte praktisera andningsövningar i många år vid sidan om meditationen och gör det än idag. Det ena utesluter inte det andra – istället kompletterar andningsövningar och meditation varandra väldigt väl. Ytterligare något år efter att jag lärt mig mantrameditation så blev jag faktiskt tipsad av onlineläraren att nästa naturliga steg vidare var att gå på en 10-dagars Vipassanakurs. Plötsligt kom jag ihåg dokumentären jag sett för länge sedan och beslutade mig för att jag äntligen var redo att lära mig den sista och högsta av meditationsteknikerna. Att-se-saker-som-de-är-meditation: Vipassana.

När min första 10-dagars kurs var bokad och dagen till slut kom då jag skulle lära mig Vipassanameditation så var jag, utan att överdriva, väl förberedd och fullt redo. Jag hade praktiserat andningsövningar i nästan fyra år och mantrameditation i nästan två år. Jag var van vid att sitta stilla varje dag två gånger om dagen och kunde utan problem följa de instruktioner min meditationslärare gett mig. Utan denna vana och tidigare erfarenhet så vet jag inte om jag hade klarat av att sitta en hel 10-dagars kurs som är väldigt intensiv, eller om jag ens hade förstått meningen med Vipassanatekniken.

Idag är jag tacksam för att jag inte rusade in i Vipassana som en del människor gör, utan att jag istället tog min tid och lärde mig grunderna först inom pranayama och mantrameditation och tränade på dessa några år innan jag beslöt mig för att gå på min första vipassanakurs. Ungefär som i Karate Kid-filmen: 'Wax on, wax off, Daniel-san, then paint the fence!' För även om det är tråkigt ibland att måla staketet dag ut och dag in, så är det i den dagliga disciplinen som framstegen görs och framgångarna till slut uppnås. Inte genom att ta sig vatten över huvudet. Ungefär som att vi först går i förskolan, grundskolan och gymnasiet innan vi börjar på universitetet. Vipassana är som en universitetsutbildning medan pranayama är som en förskoleutbildning. I stora drag.

Ekorrepartiets största målsättning är därför att göra det så enkelt som möjligt för alla intresserade att hitta svar på sina frågor om andningsövningar och meditation samt att komma igång med sin inre träning en gång för alla. Att lära sig grunderna först och de avancerade sakerna sist. För sin egen skull, för samhällets skull och för världens skull. För att må bättre inombords och för att leva ett gott liv, helt enkelt.

Och vem vill inte må bra och leva ett gott liv?

Om du vill veta mer rekommenderar jag att du ser dokumentären Doing Time, Doing Vipassana, som visar hur insiktsmeditation har använts för att hjälpa människor att förändra sina liv, bland annat i ett indiskt fängelse.

Dokumentären är på engelska men finns med svensk textning och med undertexter på flera andra språk.

Se dokumentären här..

Först det som annars blir ett missförstånd: Sverige har en kung. Carl XVI Gustaf har burit kronan sedan 1973, han bär den väl, och den här artikeln är inget förslag om att byta ut honom. Den handlar inte om honom alls.

Frågan den ställer är en annan, och den är ställd på fullt allvar: hur blir man kung? Sverige har bytt kungaätt förr — senast 1810, då riksdagen helt lagligt valde en fransk marskalk till tronföljare — och då är det värt att veta om den vägen finns kvar, vart den går och vem som får gå den. Så ja: hovet har gått och funderat på tronen. Men i stället för att nöja sig med att tycka om tanken har hovet gjort det man bör göra med en sådan tanke — läst grundlagen ordentligt, hela vägen till slutet.

Slutet ska sägas med en gång, så att ingen behöver läsa i spänning: vägen finns kvar, den är öppen, den kräver inte en droppe blod — och den leder till en krona som inte har någon makt över någon. Det är den sanningen artikeln är skriven för, och den tål att läsas av monarkist och republikan lika väl.

I dagens Sverige kan man bara bli kung eller drottning på ett sätt: genom arvsrätt. Det går inte att söka jobbet, bli vald av riksdagen eller röstas fram i ett val.

Vem som blir statschef styrs helt av successionsordningen från 1810, som är en av Sveriges fyra grundlagar. De fyra är:

• Regeringsformen — hela statsskickets grund. Den slår fast att all offentlig makt utgår från folket, och reglerar riksdag, regering, domstolar och de grundläggande fri- och rättigheterna.
• Successionsordningen — vem som får ärva tronen och vilka krav som gäller för att kunna bli statschef.
• Tryckfrihetsförordningen — rätten att uttrycka sina tankar i tryck, och offentlighetsprincipen.
• Yttrandefrihetsgrundlagen — samma skydd för radio, tv, film och webb.

Att successionsordningen är en grundlag och inte en vanlig lag är hela poängen med den här artikeln. Grundlagar är svårare att ändra än andra lagar. Men de är inte omöjliga att ändra, och Sverige har ändrat just den här i modern tid.

1. Vara en rak avkomling till Carl XVI Gustaf. Fram till 1980 gällde arvsrätten alla manliga efterkommande till Jean Baptiste Bernadotte (Karl XIV Johan). Sedan dess namnger § 1 i successionsordningen nuvarande kungen personligen, och kretsen är därmed insnävad till hans egna avkomlingar.
2. Vara närmast i tronföljden enligt full kognatisk tronföljd. Sedan grundlagsändringen som trädde i kraft 1 januari 1980 ärver kungens äldsta barn tronen, oavsett kön. Lagtexten säger att äldre syskon och äldre syskons efterkommande har företräde framför yngre.
3. Bekänna sig till den rena evangeliska läran. § 4 kräver inte bara medlemskap i Svenska kyrkan i största allmänhet — den hänvisar till den oförändrade Augsburgiska bekännelsen och Uppsala mötes beslut av år 1593, och kräver dessutom att prinsar och prinsessor ska uppfödas i den läran och inom riket. Den som inte bekänner sig till den, står det, ”vare från all successionsrätt utesluten”.

Successionsordningen är från 1810 och bär sitt språk med sig. Det här är inte kuriosa ur en museimonter — det är gällande grundlag i Sverige år 2026:

• § 5: en prins eller prinsessa av det kungliga huset får inte gifta sig utan att regeringen har lämnat sitt samtycke. Sker det ändå har han eller hon förverkat sin arvsrätt — och efterkommandes med.
• § 7: ”Tronföljaren må ej anträda resa utrikes utan Konungens vetskap och samtycke.” Tronföljaren behöver alltså pappas godkännande för att åka utomlands.
• § 8: ingen i det kungliga huset får bli regent i en utländsk stat utan både kungens och riksdagens samtycke — vare sig ”genom val, arv eller gifte”. Den som ändå gör det, och dennes efterkommande, mister rätten till den svenska tronen.

Man kan alltså förverka Sveriges krona genom att gifta sig fel, resa fel eller bli kung i ett annat land utan lov. Det är värt att ha i minnet för den som funderar på om jobbet vore lockande.

Tolv personer står i dag i den svenska tronföljden. Ordningen följer § 1 helt mekaniskt, och den är lättare att förstå som en form än som en namnlista:

1. Först kungens äldsta barn, kronprinsessan Victoria — och därefter hennes två barn i åldersordning.
2. Sedan kungens näst äldsta barn, prins Carl Philip — och därefter hans fyra barn i åldersordning.
3. Sist kungens yngsta barn — och därefter hennes tre barn i åldersordning.

Tre plus fem plus fyra blir tolv. Lägg märke till att en hel gren kommer före nästa: äldre syskon och äldre syskons efterkommande har företräde framför yngre. Ett barnbarn i den äldsta grenen står alltså före kungens eget näst äldsta barn.

Om Kronprinsessan Victoria tillträder blir hennes titel drottning, och hon fungerar som statschef på exakt samma sätt som en kung.

En detalj som ofta blandas samman: att stå i tronföljden är inte samma sak som att tillhöra det kungliga huset. Den 7 oktober 2019 beslutade kungen att fem av hans barnbarn inte längre skulle tillhöra Kungl. Huset och inte längre ha ställning som kungliga högheter. De behöll sina titlar, men titlarna blev personliga och förs inte vidare till nästa generation. Deras platser i tronföljden rörde beslutet inte — och kunde inte röra: tronföljden styrs av grundlagen, som bara riksdagen kan ändra. Hovets sammansättning bestämmer kungen; vem som ärver kronan bestämmer han inte.

Här är detaljen som visar att successionsordningen faktiskt går att ändra i praktiken, inte bara i teorin.

När prins Carl Philip föddes på Stockholms slott den 13 maj 1979 var han enligt då gällande lag Sveriges kronprins, eftersom tronföljden bara gick i manlig linje. Han bar titeln till och med den 31 december samma år — 232 dagar. Den 1 januari 1980 trädde grundlagsändringen om kognatisk tronföljd i kraft (lag 1979:935, efter proposition 1977/78:71), och kronan gick i stället till hans äldre syster Victoria.

Samma ändring gjorde något mer, som brukar glömmas: den snävade in arvsrätten från hela ätten Bernadotte till att gälla enbart kung Carl XVI Gustafs egna avkomlingar. Kungens fyra äldre systrar och deras ättlingar skrevs därmed ut ur tronföljden — fyra prinsessor som föddes med arvsrätt och miste den som vuxna.

En liten pojke gick alltså från kronprins till prins, och fyra prinsessor ut ur tronföljden helt, genom ett enda riksdagsbeslut. Successionsordningen är inte huggen i sten. Den är en vanlig grundlag som riksdagen faktiskt har ändrat i modern tid.

Arvmonarkin är yngre och skakigare än den ser ut. Varje gång blodslinjen har tagit slut har Sverige helt enkelt utsett någon annan.

Under medeltiden var kungadömet inte ärftligt. Kungen valdes — enligt traditionen vid Mora stenar i Uppland — och red sedan sin eriksgata genom landet för att erkännas vid de olika tingen. Han kunde också, med tidens ord, ”vräkas”: avsättas.

Det var Gustav Vasa som gjorde Sverige till ett arvkungadöme, med agnatisk tronföljd — den förstfödde sonen efterträdde sin far. Valsystemet var därmed avskaffat, men bara som princip. I praktiken skulle riksdagen och ständerna komma att välja ny kungaätt tre gånger till.

• 1523 — Gustav Vasa. Vid riksmötet i Strängnäs den 6 juni 1523 valdes en svensk adelsman till kung. Han var inte född till tronen; han valdes till den.
• 1720 — Fredrik I. När Ulrika Eleonora avstod kronan valde ständerna hennes make, den tyske lantgreven Fredrik av Hessen, till Sveriges kung.
• 1743 — Adolf Fredrik. Den 23 juni 1743 valde riksdagen Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp till tronföljare, trots motstånd från bondeståndet. Villkoret kom utifrån: Rysslands kejsarinna Elisabet hade gjort just detta val till sitt pris för att inte annektera Finland efter Sveriges nederlag i kriget 1741–43.
• 1810 — Jean Baptiste Bernadotte. En fransk marskalk utan en droppe svenskt kungligt blod. Hans ätt sitter på tronen än i dag.

Slutsatsen av de fyra är inte att tronen är lös. Den är att arvsrätten alltid har varit en ordning som Sverige har beslutat om, inte en naturlag som Sverige har lytt. Fyra gånger har blodslinjen tagit slut eller brutits, och fyra gånger har svaret varit detsamma: då utser vi någon.

Den siste kungen av den gamla ätten — huset Holstein-Gottorp — som faktiskt styrde landet var Gustav IV Adolf, son till den mördade Gustav III. Han var djupt religiös, envis, och hyste ett personligt hat mot Napoleon Bonaparte.

Det hatet blev dyrt. Eftersom Gustav IV Adolf vägrade ansluta sig till Napoleons kontinentalblockad mot Storbritannien slöt Napoleon och Rysslands tsar Alexander I fred i Tilsit 1807, en överenskommelse som förband tsaren att angripa Sverige om landet inte bröt med britterna. Ryssland anföll, och i freden i Fredrikshamn den 17 september 1809 förlorade Sverige hela Finland: en tredjedel av rikets yta och en fjärdedel av dess befolkning, omkring 800 000 människor, efter över 700 års gemensam historia.

Missnöjet blev för stort. Den 7 mars 1809 inledde Georg Adlersparre upproret: han lät trycka ett manifest om att ”ett betydande antal krigsmän hava gripit till vapen för att nalkas huvudstaden”, och marscherade mot Stockholm med västra armén från Värmland. Kungen fick veta vad som pågick fem dagar senare.

Den 13 mars 1809 gick en grupp officerare under Carl Johan Adlercreutz upp på Stockholms slott och grep kungen, just som han förberedde sig för att resa till Skåne och söka militärt stöd. Han fördes bort som statsfånge, först till Drottningholm och sedan till Gripsholms slott.

Den 29 mars skrev Gustav IV Adolf under en tronavsägelse — med uttryckligt förbehåll för sin sons arvsrätt. Det var ett drag som inte höll. Den 10 maj 1809 avsatte ständerna honom och förklarade honom och hela hans familj för all framtid förlustiga den svenska kronan. Sonen ärvde ingenting.

I december 1809 lämnade familjen Sverige för Tyskland, med förbud att någonsin återvända. Gustav IV Adolf levde resten av sitt liv i exil, först som ”greven av Gottorp” och sedan under namnet ”överste Gustafsson”; 1818 lyckades han bli erkänd som borgare i Basel. Skilsmässoförhandlingar från hustrun inleddes 1811. Han dog av ett slaganfall på värdshuset Weisses Rössli i Sankt Gallen i Schweiz den 7 februari 1837, 58 år gammal.

Kuppmakarna satte Gustav IV Adolfs gamle och barnlöse morbror på tronen som Karl XIII i juni 1809 — i praktiken en övergångskung. Frågan om vem som skulle komma efter honom var därmed fortfarande obesvarad.

Sverige valde den danske prinsen Christian August av Augustenborg, som tog namnet Karl August. Han hann knappt tillträda. Den 28 maj 1810 inspekterade han Skånska husarregementet på Kvidinge hed i Skåne, föll av sin häst och avled. Dödsorsaken har aldrig fastställts; det troligaste är ett slaganfall.

Det som följde säger något om stämningen i landet. Rykten spreds omedelbart om att gustavianerna hade förgiftat tronföljaren. Den 20 juni 1810, under Karl Augusts likprocession i Stockholm, angreps riksmarskalken Axel von Fersen av en uppretad folkmassa utanför Bondeska palatset och misshandlades till döds, utan att de utposterade soldaterna ingrep. Fersen och hans syster friades senare helt från misstankarna.

Sverige stod nu utan tronarvinge för andra gången på ett år, med Ryssland som direkt hot och en senil kung på tronen.

Lösningen kom inte från regeringen. Den kom från en löjtnant.

Carl Otto Mörner befann sig i Paris som regeringens kurir sommaren 1810. Där tog han, helt på eget initiativ och utan något som helst uppdrag, kontakt med flera av Napoleons marskalkar för att höra om någon av dem var intresserad av den svenska kronan. En var det: Jean Baptiste Bernadotte. När Mörner sedan kom hem blev han onådigt mottagen — Karl XIII satte honom i husarrest, och han fick inte delta i riksdagen.

Under tiden hade hans tilltag blivit svensk politik. Bernadotte var född i Pau i sydvästra Frankrike den 26 januari 1763, son till en lokal rättstjänsteman, och hade klättrat hela vägen till marskalk genom den franska revolutionens arméer. Vid Lübeck 1806 hade han överraskat och tillfångatagit en liten svensk kår — och behandlat fångarna väl. De förde marskalkens lov vidare hem till Sverige, och det ryktet var en del av skälet till att svenskarna nu ville ha honom.

Den 21 augusti 1810 valde riksdagen i Örebro den franske advokatsonen till Sveriges kronprins. Han konverterade till lutherdomen i Helsingör den 19 oktober och steg i land i Sverige den 2 november 1810. Eftersom Karl XIII var senil tog Karl Johan i praktiken över styret nästan omedelbart.

Hans genidrag var att inte göra det alla väntade. I stället för att försöka ta tillbaka Finland från Ryssland vände han blicken västerut, allierade sig med Ryssland mot sin gamle chef Napoleon, och tog Norge i union 1814 som kompensation. När Karl XIII dog den 5 februari 1818 blev fransmannen formellt kung Karl XIV Johan.

Två detaljer att ta med sig. Han lärde sig aldrig att tala svenska, något han djupt ångrade — Sveriges kung kunde inte landets språk. Och historien om att han bar tatueringen ”Död åt kungarna” på armen är troligen en myt; den går att spåra till ett franskt teaterstycke från 1833.

Ätten Bernadotte saknade svenskt kungligt blod vid tillträdet 1810. Men genetiken hann ikapp.

När kronprins Gustaf — sedermera Gustaf V — den 20 september 1881 gifte sig med Victoria av Baden förde hon med sig en blodslinje rakt tillbaka till den avsatte kungen: Victorias farmor var Sofia av Sverige, dotter till Gustav IV Adolf. Victoria var alltså hans sondotters dotter. För den då fortfarande ganska nya Bernadottedynastin var det ett idealiskt parti, eftersom det förankrade ätten bakåt i svensk historia.

Dagens kung Carl XVI Gustaf är därmed ättling både till den franske marskalken som valdes till tronen och till den kung som kastades ut från den.

Nej. Och även om du vore det, skulle det inte hjälpa dig. Här är varför. Språk ärvs inte. Att läsa franska i skolan gör dig inte till en Bernadotte. Ett språk är en inlärd färdighet och påverkar inte ditt DNA. Den som lär sig franska, spanska eller mandarin förändrar inte en enda gen, och det biologiska ursprunget förblir exakt detsamma som vid födseln.

Karl XIV Johan är för övrigt ett utmärkt bevis på saken från andra hållet: han var fransman hela sitt liv, blev svensk kung, och lärde sig ändå aldrig tala svenska.

Frågan har ett rakt svar, och det är inte ett kungligt svar utan ett vanligt:

1. Juridiskt faderskap. När ett barn föds i Sverige fastställs faderskapet via Skatteverket och socialnämnden, eller följer av föräldrarnas äktenskap. Den som står registrerad i folkbokföringen är ens rättsliga far.
2. DNA-test. Det enda som ger säkerhet. Halvsyskon delar omkring 25 procent av sitt DNA, så ett kommersiellt släktforskningstest skulle nästan omedelbart visa nära matchningar på en linje man inte väntade sig.
3. Blodgrupp och ärftliga drag. Ger inget slutgiltigt besked, men kan utesluta kombinationer som är biologiskt omöjliga.

Anta att testet mot alla odds säger ja. Grattis — du har fått veta något om din släkt, och exakt ingenting om din ställning.

Tronen är nämligen inte en genetisk fråga utan en grundlagsfråga. § 4 i successionsordningen kräver att prinsar och prinsessor ska uppfödas i den rena evangeliska läran och inom riket, och stadgar att den som inte bekänner sig till den läran ”vare från all successionsrätt utesluten”. En uppväxt någon annanstans, i något annat, uppfyller inte det kravet — hur välmatchat DNA:t än är.

Med andra ord: ett DNA-test kan avgöra vems barn du är. Det kan inte skriva om en grundlag. Och grundlagen är, som hela den här artikeln handlar om, det enda som avgör vem som bär den svenska kronan.

Svaret på första frågan är ja. Svaret på andra frågan är den verkliga twisten.

Precis som 1980 kan riksdagen ändra successionsordningen, eller vilken annan grundlag som helst. Regeringsformen 8 kap. 14 § beskriver hur:

1. Riksdagen antar förslaget som vilande. Det räcker med enkel majoritet.
2. Ett val till riksdagen i hela riket hålls, och den nyvalda riksdagen samlas. Det ska dessutom gå minst nio månader mellan den tidpunkt då ärendet först anmäldes i kammaren och valet — om inte konstitutionsutskottet beslutar om undantag, och ett sådant beslut kräver att minst fem sjättedelar av ledamöterna röstar för det.
3. Den nyvalda riksdagen fattar ett andra, likalydande beslut. Utan ändringar. Först då är grundlagen ändrad.

Dessutom finns en bromskloss som förtjänar att förstås ordentligt. Enligt 8 kap. 16 § ska en folkomröstning om ett vilande grundlagsförslag hållas om minst en tiondel av riksdagens ledamöter yrkar på det och minst en tredjedel röstar för yrkandet, framställt inom femton dagar. Omröstningen hålls samtidigt med valet.

Men lägg märke till hur den är konstruerad: folkomröstningen kan bara stoppa ett förslag, aldrig driva igenom det. Förslaget är förkastat bara om nej-rösterna är fler än ja-rösterna och fler än hälften av alla godkända röster i riksdagsvalet. I annat fall går förslaget vidare till riksdagen för slutlig prövning. Grundlagsfolkomröstningen är alltså ett veto i folkets hand, inte en knapp att trycka på.

Teoretiskt skulle riksdagen genom den här processen kunna göra vad som helst med successionsordningen: ta bort kravet på kyrkotillhörighet, utse en helt ny ätt till Sveriges kungahus precis som 1810, eller avskaffa monarkin helt till förmån för en republik. Skälet till att tronen känns som ren arvsrätt är inte att riksdagen saknar makt över den. Det är att det krävs en bred och uthållig majoritet över två mandatperioder.

Här kommer twisten i hela frågan, och den är större än de flesta tror.

Sommaren 1971, den 16–20 augusti, satt Socialdemokraterna och de borgerliga partierna på Hotel Kattegat i Torekov och gjorde upp om monarkins framtid. Torekovskompromissen innebar att monarkin fick behållas — men priset var att monarken berövades all formell politisk makt. Uppgörelsen skrevs in i 1974 års regeringsform, som trädde i kraft den 1 januari 1975.

Regeringsformens första paragraf slår fast att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Vad kungen förlorade i praktiken var konkret: han leder inte längre regeringssammanträdena, det är riksdagens talman och inte statschefen som leder regeringsbildningen efter ett val, och han är inte längre rikets högste befälhavare. Han stiftar inga lagar, kan inte lägga veto och har inget att säga till om i rikets styrelse.

En detalj som fångar hela förändringen: befattningen som högste befälhavare försvann 1975, men Carl XVI Gustaf behöll sina grader som general och amiral à la suite. Sverige har alltså en fyrstjärnig officer utan trupp.

Vad som återstår är ceremoniellt, men inte obetydligt: han är närvarande vid riksmötets öppnande och förklarar det öppnat på talmannens begäran, han är ordförande vid Utrikesnämndens sammanträden, han hålls underrättad om rikets angelägenheter av statsministern, och han tar emot utländska statschefer och representerar landet.

Det betyder att även i det fullt teoretiska scenariot att riksdagen en dag skrev in ett nytt namn i successionsordningen, skulle den personen inte få någon politisk makt genom det. Att bli kung och att bli härskare är, enligt dagens grundlag, två helt olika saker.

Då är svaret, rent juridiskt: det går. Ingenting i grundlagen skyddar grundlagen från att ändras. Samma tvåstegsprocess som kan avskaffa monarkin kan också flytta befogenheter tillbaka till statschefen — punkt för punkt, paragraf för paragraf, med två riksdagar och ett val emellan.

Och det är inte ens hypotetiskt. Det har föreslagits i riksdagen tidigare, och så sent som under riksmötet 2025/26: en motion begärde att regeringsformen ändras så att statschefen åter får ansvaret att föreslå ny statsminister för riksdagen — precis den uppgift som Torekovskompromissen flyttade till talmannen. Konstitutionsutskottet avstyrkte, och riksdagen sa nej. Motioner i motsatt riktning, om att avskaffa monarkin och införa republik, lämnas in med samma regelbundenhet. Frågan är alltså levande i kammaren, i båda riktningarna, och behandlas som vilken annan grundlagsfråga som helst. Det är värt att notera vad det betyder: det finns ingen låst dörr här. Det finns bara en dörr som kräver att väldigt många säger samma sak två gånger.

Vad som lagligt, etiskt och moraliskt krävs är i grunden en enda sak: samtycke. Regeringsformen 1 kap. 1 § betyder att makten är lånad, aldrig ägd. Därför kräver ordningen att ett förslag först läggs öppet på bordet, att väljarna får ett helt val att döma det, att en nyvald riksdag måste säga exakt samma sak igen, och att en tiondel av ledamöterna kan tvinga fram en folkomröstning där folket kan lägga in sitt veto. Varje steg är designat för att en förändring ska vara långsam, synlig och möjlig att ångra.

Och det finns en gräns där det slutar vara en fråga om samtycke. Ett envälde kan inte byggas med folkets samtycke, eftersom det första ett envälde måste göra är att ta bort folkets möjlighet att ta tillbaka samtycket — tryckfriheten, yttrandefriheten, fria val, oberoende domstolar. Den vägen är därför inte en långsammare version av den här artikeln, utan motsatsen till den. Sverige är dessutom bunden vid Europakonventionen och EU (än så länge), som båda förutsätter en demokratisk rättsstat. Ekorrepartiet rekommenderar att svenska folket får rösta och bestämma om de vill ut ur EU eller inte samt om de vill ha en kung eller en republik.

Kvar står något ganska charmigt: den som ändå drömmer om mer kunglig makt får göra det på svenskt vis. Lägga ett förslag. Vinna ett val. Vinna ett till. Och hoppas att en tiondel av kammaren inte tycker illa om saken.

Skulle någon mot förmodan lyckas — hela vägen, två riksdagsbeslut, ett val, ingen folkomröstning — så väntar följande på andra sidan kronan, enligt gällande grundlag:

• Du får inte gifta dig utan regeringens samtycke (§ 5). Din arvsrätt hänger på det.
• Din tronföljare får inte resa utomlands utan ditt samtycke (§ 7). Lycka till med tonåren.
• Du får inte bli regent i ett annat land utan riksdagens lov (§ 8). Inga sidouppdrag.
• Du måste bekänna dig till den oförändrade Augsburgiska bekännelsen och Uppsala mötes beslut av år 1593 (§ 4).
• Och du får ingen politisk makt, om du inte också ändrat regeringsformen. Du får en grad du inte kan använda och ett riksmöte du får förklara öppnat.

Hovet noterar i all ödmjukhet att det i så fall vore avsevärt enklare att sätta sig ner på en kudde och andas.

Rom förlorade inte sin republik till en kupp. Rom förlorade den till en man som sade att han hade gett den tillbaka.

I sin egen sammanställning över sina gärningar skrev Augustus, i svensk översättning: ”I mitt sjätte och sjunde konsulat, efter att ha släckt inbördeskriget och med allas samtycke fått makt över allting, överlämnade jag staten från min makt till senatens och det romerska folkets välde.” Det var för det som senaten gav honom namnet Augustus.

Och så följer den mening som är värd att läsa långsamt två gånger: ”Därefter överträffade jag alla i inflytande, men jag hade inte större makt än de övriga som var mina kollegor i varje ämbete.”

Läs den formellt, och den är sann. Han hade inte mer befogenhet än sina ämbetskollegor. När diktaturen erbjöds honom — av både folket och senaten, skriver han själv — tog han inte emot den. Han tog aldrig titeln rex, kung; romarna avskydde ordet, och det var precis därför han inte behövde det. Han kallade sig princeps: den främste medborgaren.

Formerna fick leva. Senaten sammanträdde. Konsuler valdes varje år. Folkförsamlingarna röstade. Ämbetena fylldes. Ingenting avskaffades. Det fanns aldrig en dag då republiken föll, och det är hela poängen: det finns ingenting i historien att peka på.

Tacitus beskriver metoden utan minsta romantik. Augustus lade bort titeln triumvir, framställde sig som konsul och nöjd med en folktribuns myndighet till folkets skydd, och vann sedan ”soldaterna med gåvor, folket med billigt bröd och alla med lugnets sötma” — och växte så steg för steg, medan han samlade senatens, ämbetsmännens och lagarnas funktioner hos sig själv.

Läs den listan igen: gåvor, billig mat, lugn och ro, och titlar som lät anspråkslösa. Det är ingen statskupp. Det är en rad saker som de flesta var nöjda med.

Tacitus förklarar också varför ingen satte stopp: motståndet var borta. De modigaste hade fallit i strid eller i proskriptionerna, och de kvarvarande stormännen hade blivit rika och befordrade och föredrog den trygga nutiden framför det farliga förflutna.

Systemet höll i århundraden efter honom. Det höll därför att det, steg för steg, hade avlägsnat precis de mekanismer romarna hade behövt för att ta tillbaka det de gett bort.

Den svenska grundlagen har fler bromsklossar än de flesta känner till. Det man behöver veta är vilka de är, eftersom det är där man ska titta. Ett hot mot demokratin ser i praktiken aldrig ut som en man i mantel. Det ser ut som ett ärende i kammaren.

1. Brådska. Niomånadersregeln och kravet på två beslut finns till för att en ändring ska kunna bedömas i ett val. Den som vill använda konstitutionsutskottets undantag med fem sjättedelars majoritet för att slippa väntan ber om precis det som regeln skrevs för att förhindra.
2. Paket. Flera ändringar buntade i ett förslag, så att omröstningen inte kan delas. ”Ja eller nej till alltihop” är hur något som ingen egentligen ville går igenom.
3. Angrepp på tryckfriheten, yttrandefriheten och offentlighetsprincipen. Det här är den bärande punkten. Regeringsformen 2 kap. 21 § säger att en begränsning av fri- och rättigheter aldrig får gå så långt att den hotar ”den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar”. Skälet är mekaniskt: fri åsiktsbildning är det som gör nästa val förmöget att rätta misstaget. Ta bort den, och varje annan spärr blir dekoration.
4. Domstolarna. 11 kap. 3 § säger att ingen myndighet får bestämma hur en domstol ska döma i det enskilda fallet, och 11 kap. 14 § och 12 kap. 10 § ålägger domstolar och myndigheter att vägra tillämpa en föreskrift som strider mot grundlagen. Den som vill utse domare personligen, eller ta bort lagprövningen, tar bort det som fångar upp allt det andra.
5. Personliga lojaliteter i stället för ämbetsansvar. Trohetseder till en person i stället för skyldigheter mot ett ämbete. Augustus legioner svor till Augustus, inte till Rom.
6. ”Men vi följer ju grundlagen.” Den farligaste meningen i hela artikeln, eftersom den oftast är sann. Augustus följde varje form. Titta på om makten har flyttat, inte på om proceduren var korrekt.
7. Oåterkallelighet. Varje ändring som är konstruerad för att inte kunna ändras tillbaka: en regel som inte får röras, ett mandat som inte tar slut, ett val som inte kan förloras. Hela den svenska ordningen bygger på att beslut går att ångra. Det är inte en svaghet i systemet, det är systemet.

Till det kommer en spärr som är värd att känna till för sin egen skull: enligt 2 kap. 22 § kan så få som tio riksdagsledamöter kräva att ett förslag som begränsar fri- och rättigheter läggs på is i tolv månader. Bara fem sjättedelar av de röstande kan köra över dem. Tio personer, av trehundrafemtio, kan alltså stoppa klockan ett helt år. Grundlagen är skriven av människor som hade tänkt på saken.

Konsekvenserna utåt är konkreta. Regeringsformen 1 kap. 10 § slår fast att Sverige är medlem i Europeiska unionen, och 2 kap. 19 § att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Konventionen är alltså inskriven i den svenska grundlagen som en gräns för vad riksdagen får lagstifta om. Båda förutsätter en demokratisk rättsstat. Båda skulle behöva brytas, öppet, inför alla.

Men den dyraste konsekvensen är inhemsk, och Rom har redan betalat den. Vad romarna förlorade var inte sina former — senaten satt kvar i flera hundra år. Vad de förlorade var förmågan att ändra sig.

Här kommer Ekorrepartiets egentliga argument, och det är inte att vi lovar att vara trevliga. Vem som helst kan lova det, och historien är full av människor som menade det.

Argumentet är att ett parti bör vara strukturellt dåligt på tyranni. Och där står Ekorrepartiet ovanligt starkt, om vi får säga det själva.

• Hela vårt program är pranayama, mahabandha och vipassanameditation. Man kan inte bygga en säkerhetstjänst av andningsövningar.
• En rörelse vars centrala handling är att sitta still med slutna ögon är illa utrustad för att inta ett riksradiohus.
• Vipassanas hela metod är att iaktta sina egna impulser utan att lyda dem. Ett politiskt program som bygger på att lägga märke till sitt begär och sedan låta det vara är, så långt hovet kan bedöma, den minst lovande grunden för en statskupp i europeisk historia.
• Och det värsta en ekorre gör med makt är att gräva ner den och glömma var.

Hovet har därför övervägt saken noga och stannat vid följande: den som verkligen vill härska över Sverige bör börja med att härska över sin egen andning. Det är rikets svåraste tron. Den står ledig, den kräver ingen grundlagsändring, och den är den enda i landet som ingen kan ärva ifrån dig.

Så: är det möjligt att bli kung i Sverige igen, lagligt och utan att spilla en enda droppe blod? Ja, i teorin, precis som det hände 1523, 1720, 1743 och 1810. Det krävs bara två likalydande riksdagsbeslut med ett val emellan och en tillräckligt stor och varaktig folklig vilja.

Vad det inte skulle ge är någon verklig makt över landet, för den lämnade kronan redan 1974 och flyttade in i riksdagen där den hela tiden hörde hemma.

Och skulle någon vilja flytta den tillbaka, går även det — men bara långsamt, bara öppet, och bara med ett folk som säger samma sak två gånger. Det är inte ett kryphål i systemet. Det är systemet som fungerar.

Kronan är därmed inte ett verktyg längre. Den är ett smycke som riket bär för att minnas var det har varit — och just därför är den ofarlig. En krona utan makt är ingenting att erövra. Det som är värt att vakta är i stället det påfallande tråkiga: två beslut, ett val emellan, tio ledamöter som kan stoppa klockan i ett år, och en domstol som får vägra tillämpa en dålig regel.

Och där, i riksdagens egen grundlag, ligger makten samlad i en enda mening som varje svensk får läsa gratis, när som helst, utan tillstånd: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.” Det är ingen kröningsformel. Det är ett kvitto.

Sverige har alltså drygt tio miljoner monarker. Kronan är bara den enda av dem som syns.

Varje årtal, paragraf och namn i artikeln går att följa tillbaka hit. Grundlagstexterna är förstahandskällan; läs dem gärna själv — de är kortare än man tror.

• Successionsordning (1810:0926) — grundlagstexten i sin helhet, inklusive §§ 1, 4, 5, 7 och 8
• Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform — 1 kap. 1 §, 5 kap. om statschefen och 8 kap. 14–16 §§ om grundlagsändring
• Riksdagen: Sveriges grundlagar och riksdagsordningen — de fyra grundlagarna och hur de ändras
• Kungahuset: Monarkins historia — Mora stenar, eriksgatan och övergången till arvkungadöme
• Svenska tronföljden — tronföljdens ordning, lag 1979:935 och prop. 1977/78:71
• SO-rummet: Sverige förlorar Finland 1808–1809 — freden i Fredrikshamn, en tredjedel av riket och 800 000 människor
• Statskuppen 1809 — Adlersparres manifest 7 mars, Adlercreutz på slottet 13 mars, avsättningen 10 maj
• SO-rummet: Gustav IV Adolfs livsbana – från kungahus till värdshus — landsflykten, ”överste Gustafsson” och värdshuset i Sankt Gallen
• Fersenska mordet — lynchningen av riksmarskalken den 20 juni 1810
• Carl Otto Mörner — kuriren som erbjöd bort den svenska kronan på eget bevåg, och fick husarrest
• Karl XIV Johan — Pau 1763, Lübeck 1806, valet i Örebro, och språket han aldrig lärde sig
• Torekovskompromissen — uppgörelsen i Torekov 16–20 augusti 1971 och vad monarken förlorade
• Riksdagsmotion 2025/26:277 — ett av förslagen om att ge statschefen tillbaka uppgiften att föreslå statsminister
• Kungahuset: Förändringar inom Kungl. Huset (7 oktober 2019) — beslutet om vilka som tillhör Kungl. Huset, och att titlarna blev personliga
• Res Gestae Divi Augusti — Augustus egna ord i kapitel 5 och 34: diktaturen han avstod, staten han ”lämnade tillbaka”, och inflytandet han behöll
• Tacitus, Annalerna, bok 1 — metoden i kapitel 2: gåvorna, det billiga brödet, lugnets sötma — och funktionerna som samlades hos en man
• Lag (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning — 1 kap. 7 §: dataskyddet viker för tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen

Vår vision är 50 miljoner svenskar i Sverige om 50 år. Då måste fler barn födas – och det måste bli lättare för familjer att säga ja till ett barn till. Barnpengen är vårt första konkreta förslag på vägen dit.

Ekorrepartiet tror att inre lugn börjar tidigt. Ett litet barn som får tid, trygghet och närvarande vuxna omkring sig har bättre förutsättningar att växa upp till en lugn och trygg människa. Därför vill vi ge varje familj friheten att själv välja hur de minsta barnen ska tas om hand.

Barnafödandet är det lägsta som någonsin uppmätts. År 2025 föddes i genomsnitt 1,42 barn per kvinna i Sverige. Bara 97 500 barn föddes – det lägsta antalet på 23 år.

Samhället betalar redan – men bara för ett alternativ. En plats i förskolan kostar omkring 15 000 kronor per barn och månad (181 700 kronor per år, Skolverket 2023). De pengarna finns bara där om barnet går i förskolan. Vill en förälder vara hemma längre, eller vill mormor eller farfar hjälpa till, får familjen ingenting.

Många familjer vill ha fler barn än de har råd med. Särskilt steget från två till tre barn känns ofta ekonomiskt omöjligt.

Vilka barn? Alla barn från 1 års ålder, när föräldrapenningen brukar ta slut, fram till att barnet börjar förskoleklass det år hen fyller 6.

Hur mycket? 7 000 kronor i månaden för familjens första barn. Varje nytt barn får 1 000 kronor mer än barnet före, upp till högst 15 000 kronor per barn. Beloppen läggs ihop: med två barn får familjen 7 000 + 8 000 = 15 000 kronor i månaden, med tre barn 24 000 kronor.

Kolumnen Familjen får totalt gäller när alla barnen har barnpeng samtidigt, alltså är mellan 1 år och förskoleklass. Från det nionde barnet läggs 15 000 kronor till för varje nytt barn.

Hur mycket kan en familj få som mest? Varje barn har barnpeng i ungefär fem år. Därför har en familj sällan fler än fyra–fem barn med barnpeng samtidigt, och det mesta den realistiskt kan få är omkring 60 000–75 000 kronor i månaden – när fyra–fem barn samtidigt har högsta beloppet. Bara med tvillingar, trillingar eller fler skulle en familj i teorin kunna komma upp i 99 000 kronor i månaden. Världsrekordet är nio barn i en och samma förlossning: Halima Cissé från Mali fick nio barn år 2021, och alla nio överlevde.

Alla familjens barn räknas – ett tredje barn är "barn nr 3" även om de äldre syskonen redan går i skolan.

Familjen väljer:

Varför mer för varje barn? Forskning från bland annat Kanada visar att ekonomiskt stöd påverkar hur många barn familjer får – och att effekten är störst vid det tredje barnet och senare. Därför ökar barnpengen för varje barn, i stället för att minska.

Aldrig mer än en förskoleplats. Även det högsta beloppet, 15 000 kronor per barn, är lägre än vad samhället idag betalar för en förskoleplats för det barnet.

Allmän förskola finns kvar för alla. Från 3 års ålder har alla barn rätt till avgiftsfri allmän förskola, ungefär 15 timmar i veckan. Den påverkar inte barnpengen. Så får alla barn leka med andra barn och möta det svenska språket innan skolstart.

Enkelt och lika för alla. Barnpengen betalas ut varje månad av Försäkringskassan, på samma sätt som barnbidraget. Den är skattefri och lika stor oavsett inkomst. Den som vill jobba extra på kvällar och helger – när förskolan ändå är stängd – behåller hela barnpengen.

Ingen ska förlora på att få ett barn till. Den som är hemma eller går ner i arbetstid med barnpeng behåller sin sjukpenninggrundande inkomst (SGI). Då blir föräldrapenningen för nästa barn lika hög som för det förra.

Pensionsgrundande och delbar. Tid hemma med barnpeng ska ge pensionsrätt, och föräldrarna kan dela upp tiden mellan sig precis som de vill.

Barnpeng och föräldrapenning för samma barn betalas inte ut för samma dagar. Har familjen ett nyfött barn och ett äldre syskon får de föräldrapenning för det nyfödda och barnpeng för syskonet.

Barnpengen ersätter förskolan. När barnet börjar förskoleklass det år hen fyller 6 upphör barnpengen – skolan är obligatorisk och avgiftsfri för alla. Därefter gäller samma stöd som idag: barnbidrag (1 250 kronor i månaden) och flerbarnstillägg fram till 16 år, och studiebidrag för den som går i gymnasiet.

Vi vet att familjens inkomst sjunker när de yngsta barnen börjar skolan. Hur stora familjer kan få stöd även efter 6 års ålder, till exempel genom ett särskilt tillägg från det tredje barnet, är en fråga vi vill utveckla vidare.

Sverige har provat något liknande. Mellan 2008 och 2016 fick kommunerna betala ut vårdnadsbidrag på högst 3 000 kronor i månaden för barn mellan 1 och 3 år. Det avskaffades efter kritik: det var nästan alltid mammor som stannade hemma, vilket påverkade deras lön och pension, och barn till föräldrar födda utomlands började förskolan senare.

Därför ser barnpengen annorlunda ut:

• Den gäller i hela landet, inte bara i vissa kommuner.
• Den ger pensionsrätt, skyddar SGI:n och kan delas mellan föräldrarna.
• Den allmänna förskolan finns kvar för alla barn från 3 år.

Vår uppskattning, om ungefär en fjärdedel av barnen får hel barnpeng och en femtedel halv. Minus (−) är pengar som går ut. Plus (+) är pengar som kommer tillbaka. Så här räknar vi:

Svaret: de första åren kostar barnpengen omkring 18–22 miljarder kronor om året (ungefär 0,3 % av allt Sverige tjänar på ett år). Om 70 år, när barnen som föddes tack vare den arbetar, ger reformen omkring 6 400 miljarder kronor mer om året än den kostar.

En stor del av barnpengen betalar sig själv från första dagen, eftersom den alltid är lägre än vad en förskoleplats kostar. Kommunernas besparing förs över till staten genom statsbidragen.

Anna och Erik är båda undersköterskor och tjänar 34 000 kronor i månaden var på heltid. De vill ha många barn och får ett barn vartannat år.

Så här gör de med barnpengen:

• Barnets första år är Anna föräldraledig.
• Så länge något barn är mellan 1 och 5 år jobbar Anna 50 % på dagtid och Erik 75 %, mest kvälls- och helgpass – så är någon av dem nästan alltid hemma. Ibland hjälper mormor till.
• Erik tar dessutom fyra extrapass i månaden på kvällar och helger. Förskolan är ändå stängd då, så barnpengen påverkas inte. Det ger honom ungefär 7 900 kronor extra före skatt.
• När det yngsta barnet börjar förskoleklass går båda tillbaka till heltid.

Som jämförelse, med dagens regler: båda jobbar heltid (utom Annas föräldraledighet), barnen går heltid i förskolan och familjen betalar maxtaxa.

Det här visar exemplet:

• Med ett barn går familjen back. När första barnet är 1 år har de ungefär 4 800 kronor mindre i månaden än med dagens regler, eftersom båda har gått ner i arbetstid. Med bara ett barn räcker barnpengen till att en förälder går ner till ungefär 75 %.
• Med tre barn har de ungefär 14 000–17 000 kronor mer i månaden än idag – och barnen är hemma med sina föräldrar.
• Med nio–tio barn har de omkring 30 000 kronor mer i månaden än idag.
• Under 26 år får familjen sammanlagt ungefär 5,3 miljoner kronor mer än med dagens regler.

Kronor per månad efter skatt, inklusive barnpeng, barnbidrag, flerbarnstillägg och studiebidrag, minus förskoleavgifter. M = mamma (Anna), P = pappa (Erik). Avrundat till närmaste 50 kr.

Varför går barnpengen upp och ner? De år ett nytt barn föds får det barnet föräldrapenning, inte barnpeng. Barnpengen börjar när barnet fyller 1 år. Och när de äldre syskonen fyller 6 och börjar skolan slutar barnpengen för dem.

Tänk på: med tio barn ska pengarna räcka till tolv personer – ungefär 5 500–8 700 kronor per person och månad. Stora familjer delar på mycket, men bostaden blir en stor fråga. Det är något vi vill ta upp i kommande förslag.

Det finns familjer i Sverige med 17 barn. Med ett barn ungefär var fjortonde månad skulle en sådan familj under några år ha fyra barn mellan 1 och 5 år samtidigt – alla på högsta beloppet. Det blir 60 000 kronor i månaden i barnpeng, plus omkring 34 000 kronor i barnbidrag, studiebidrag och flerbarnstillägg. Totalt ungefär 94 000 kronor i månaden skattefritt – att dela på 19 personer.

• införa en barnpeng för alla barn från 1 år till förskoleklass, så att familjen själv kan välja omsorg
• att barnpengen börjar på 7 000 kronor i månaden för första barnet och är 1 000 kronor högre för varje nytt barn i familjen, upp till 15 000 kronor per barn – och att beloppen för familjens barn läggs ihop
• att barnpengen betalas ut av Försäkringskassan, skattefritt och lika för alla, oavsett inkomst
• att den som har barnpeng behåller sin SGI, så att det aldrig blir dyrare att få ett barn till
• att tid hemma med barnpeng ska vara pensionsgrundande
• behålla den avgiftsfria allmänna förskolan för alla barn från 3 år
• använda det som frigörs till mindre barngrupper och en lugnare vardag i förskolan

Barnpengen är ett förslag under utveckling. Vi vill hellre ha en bra reform än en snabb – så hör gärna av dig med dina tankar.

1. SCB: Fortsatt lågt barnafödande (2026)
2. SCB: Kommunalskatterna 2026
3. Skolverket: Kostnader per barn och elev 2023
4. Skatteverket: Teknisk beskrivning för skatteberäkning 2026
5. SCB via Ledigajobb.se: Undersköterska lön
6. Försäkringskassan: Aktuella belopp 2026 och SGI-guiden
7. Riksdagen: Det kommunala vårdnadsbidraget avskaffas (2015/16:SfU8)
8. Milligan: Quebec's Baby Bonus (Kanada)

Vi lever idag i en kemikalie- och pillerkultur, och vi ser konsekvenserna av det tydligt på många olika sätt, inte minst i människors dåliga hälsa. Jag vill att människor i mitt Sverige ska minska intaget av plast och kemikalier och istället ersätta den låtsasmaten med näringsrik, riktig och ren mat – oavsett om man äter kött eller inte. Jag tycker inte det är okej att kalla något med tjugo olika kemikalier i sig för mat överhuvudtaget. I bästa fall kan det kallas godis eller dessert, något man äter då och då för att det smakar gott – inte för att man ska bli mätt på det. Eller vad tycker du? Hur tar vi oss ur klorna på den miljardstora läkemedelsindustrin som tjänar på att vi är och förblir sjuka? Mer om det i en annan debatt!

Efter att ha blivit inlagd på akuten efter en hjärtsjukdom fick jag med egna ögon se hur fantastisk den svenska sjukvården, och särskilt personalen, är. Men jag såg också att det finns en hel del systematiska brister som kommer från beslut högt uppifrån. Jag upplevde ett tydligt glapp mellan idén om vad hälsa är och idén om hur man blir frisk igen – efter en sjukdom, eller till och med innan den bryter ut. Det här glappet borde utforskas mycket mer av dem som kan och vill, så att människor som i mitt fall, som söker hjälp för konstiga symptom, kan få rätt hjälp i rätt tid, innan symptomen utvecklas till en livshotande sjukdom.

Idag är det nästan bara piller och sprutor som gäller: ett piller för högt blodtryck på morgonen och ett annat för lågt blodtryck på kvällen, typ. I mitt Sverige ska piller och sprutor vara en sista utväg, en akutlösning – inte vardagsmat man käkar flera gånger om dagen i flera år, eller livet ut, som många gör idag utan att egentligen veta varför.

Våra kroppar har en otrolig, helt naturlig läkningsförmåga, men den söver vi ner när vi proppar kroppen full med kemikalier. Jag menar inte att vi ska släppa allt som forskats fram under decennier, men jag undrar: varför ger man kakor och läsk tillsammans med en massa piller till en gammal pensionär som är inlagd på akuten för hjärtproblem och diabetes? Borde inte den patienten få en strikt näringsrik kost utan onödigt socker, för att hjälpa läkningsprocessen – åtminstone under sjukhusvistelsen? Sen kan patienten äta vad den vill när den kommer hem?

Jag hade till exempel själv önskat att jag fått naturliga blodförtunnande medel, som blåbär eller örtmediciner, istället för de kemiska blodförtunnande piller och sprutor jag fick – som gav mig fruktansvärda biverkningar och fick mig att tuppa av i ungefär två dagar. Senare visade det sig att jag inte hade någon blodpropp alls i hjärtat, och läkaren sa att jag egentligen inte hade behövt något blodförtunnande medel överhuvudtaget. Blodförtunnande medel är liksom bara en standardmedicin som nästan alla får, punkt slut. På gott och ont.

Min målsättning är att Sverige ska släppa taget om den ”evigt profiterande sjukvården”, som via läkemedelsbolagen tjänar på att människor är sjuka från att de föds tills de dör. Istället bör Sverige ha som mål att människor föds friska och dör friska, utan tabletter och onödiga mediciner, genom en medveten livsstil och en riktig kost – fri från plast, kemikalier, e-ämnen och konstgjort socker, så långt det går. Det är några av de saker vi stoppar i oss utan att förstå hur de påverkar vår kropp och biologi.

Vi bör också se över arbetsmiljöhälsan, så att människor – som i mitt fall – inte behöver bli sjuka bara för att miljön på jobbet råkar vara livsfarlig. Vi människor är skapta för att leva fullt friska liv till typ 120 år, omgivna av natur, frisk luft, rent vatten och mat. Men när tonåringar och barn redan snusar och röker, dricker energidryck till frukost, chips och cola till lunch och plast-nuggets till middag, är det inte konstigt att de blir sjuka eller får diabetes tidigt i livet. Det positiva är att den här trenden är väldigt enkel att vända. När svenskarna blir friska och mår bra kan de med glädje arbeta, göra gott och bidra till att skapa ett fantastiskt Sverige.

Sammanfattning och slutsats: omedelbar omskolning – från läkemedelsindustri till örtindustri :)

Jag vill börja med att vara ärlig och öppen direkt från början utan någon personlig agenda, och måste då bara säga en sak som är ganska viktig om kriget med Ryssland. Om du tycker att jag har helt fel så får du lov säga det, och du kan då istället kanske komma på en lösning som du tycker är ännu bättre än min. Har du ingen lösning alls så kanske det är värt att sätta sig in i ämnet och undersöka konflikten och dess ursprungliga orsak grundligt från alla håll och kanter. För problemet måste lösas, det kan inte fortsätta så här utan att det till slut uppstår konsekvenser som är hemska för oss alla, inklusive dig och mig! Att uppnå fred i världen är idag ingen enkel sak, och jag vet att jättemånga svenskar har hatat ryssar i flera århundraden, speciellt efter att Peter den Store besegrade Karl XII, som försökte erövra och plundra hela Ryssland precis som Napoleon, Hitler och många andra försökte men aldrig lyckades med. Jag förstår att många politiker i väst drömmer om att splittra Ryssland precis som man splittrade Jugoslavien och på så sätt roffa åt sig Rysslands alla tillgångar en gång för alla. Men med det sagt tror jag ändå att det är möjligt att uppnå fred, så därför vill jag bara säga några saker och fråga dig några frågor som kanske ingen annan frågat dig tidigare. Är det okej? För jag hörde nyligen att Sveriges statsminister sa att det största hotet mot Sverige just nu faktiskt är Ryssland… så då tänker jag så här: om det stämmer och Ryssland verkligen vill oss illa, vad är det då vi väntar på? Varför är då inte varenda svensk man och svensk kvinna på frontlinjen redan och offrar sina liv för Sveriges framtid? Varför är det bara ukrainarna som ska offras om den här kampen handlar lika mycket om Sveriges existens som Ukrainas? Jag har inte hört något vettigt svar från någon på den frågan, men jag tror sanningen är att Ryssland inte vill oss illa alls. Jag tror inte de behöver mer land eller resurser såsom olja, gas, guld, silver, mineraler, spannmål och så vidare, för de har redan så mycket av det. Ryssarna själva har i många år istället byggt upp ekonomiska partnerskap med andra länder såsom Brasilien, Indien, Kina och Sydafrika med flera i det så kallade BRICS-samarbetet, samt spenderat miljarder på miljarder kronor på att bygga gasledningarna Nord Stream 1 och 2 till Europa, som var tänkta att förse alla oss här i Europa med billig och bra energi – istället för som det är nu, när vi är tvungna att köpa dyr energi som fraktas hela vägen från USA med oljedrivna båtar (så klimatosmart, håller du med!?).

Så därför finns det ingen vits för dem att börja kolonisera Europa såsom Europa koloniserade till exempel Indien eller Afrika. Det är bara för kostsamt och svårt att tvinga en annan befolkning idag så som västvärlden tvingade andra befolkningar förr i tiden. Och risken för att Ryssland då hamnar i krig med oss, nästan 700 miljoner människor i Europa plus 350 miljoner människor i USA, skulle inte gynna Ryssland över huvud taget. Dessutom skulle det i så fall sluta med kärnvapenkrig, och vem skulle vilja leva i en värld som inte längre finns? Och hur kommer det sig att Ryssland inte använt kärnvapen trots att de varit i konflikt med Ukraina och västvärlden sedan 2014? Amerikanerna använde kärnvapen i Hiroshima och Nagasaki så fort de fick chansen och dödade då hundratusentals civila män, kvinnor, barn och bebisar. Om ryssarna var så onda, varför har de inte gjort samma sak då redan? Är det ingen i Sverige som tänker på såna här saker eller lyssnar på vad ryssarna har att säga? Vad som krävs för att få fred? Varför konflikten egentligen började år 2014 mellan de katolska ukrainarna och de rysktalande ortodoxa ukrainarna? Hur våldsamma sammandrabbningar 2014, bland annat den ökända branden i fackföreningshuset i Odessa, ledde till att rysktalande ukrainare dödades i samband med konflikterna kring Maidan-revolutionen och maktskiftet i Kiev – en händelse som fortfarande är kraftigt omdebatterad och som jag tycker västlig media rapporterat alldeles för lite om. Jag förstår samtidigt att många ukrainare fortfarande är upprörda över att Hitler blev besegrad av Stalin – jag förstår det – men varken Hitler eller Stalin lever idag, och därför måste man gå vidare, för annars finns risken att krig och elände aldrig någonsin tar slut. Och vem vill leva i en sån värld egentligen?

Ryssland består nämligen idag av fler än 150 miljoner människor från hundratals olika nationaliteter, som nu står starkt tillsammans för sitt folk i västra delarna av Ryssland och som långt innan 2022 kämpat för att överleva bland beväpnade ultranationalister och fascister i Ukraina. Men lita inte på mig – gör din egen research, följ oberoende källor och journalister på plats, exempelvis journalisten och den amerikanske militärveteranen Patrick Lancaster @PatrickLancasterNewsToday, eller Pascal Lottaz @neutralitystudies / @PLottaz, docent i neutralitetsstudier vid Juridiska fakulteten och Hakubi Center vid Kyoto universitet, så finner du svaren själv och kanske en annan bild än den svensk media generellt rapporterar.

För än är det fred i Sverige, men vad händer om NATO en dag plötsligt upplöses och Sverige fortsätter att skicka vapen och personal till Ukraina i syfte att döda? Vad är det då som hindrar Ryssland från att göra samma sak mot Sverige? Och finns det några 10–15 miljoner rysktalande ortodoxa kristna i Sverige som känner stark tillhörighet till Ryssland, såsom det fanns i Ukraina innan konflikten började 2014? Varför skulle Ryssland då vilja offra hundratusentals av sina bästa soldater för att föra ett långsamt konventionellt krig mot Sverige, såsom de gör i konflikten med Ukraina i syfte att skona så många civila som möjligt, istället för att bara skicka två enkla hypersoniska atombomber ungefär som amerikanerna gjorde i Hiroshima och Nagasaki? Gör de det hade inte en enda ryss dött på slagfältet, men den svenska vapentillverkningen hade upphört och blivit ett exempel för andra länder att sluta föra krig mot Ryssland.

En annan viktig sak att ha i åtanke är att Ryssland nyligen ändrat sin kärnvapenlagstiftning och nu får lov att använda kärnvapen mot ett land som svar på konventionella vapen, till skillnad från tidigare då det enbart gällde som svar på kärnvapen. Vad har Sverige för försvar mot en modern atombomb som är tusen gånger så destruktiv som atombomberna som användes mot Hiroshima och Nagasaki och som faktiskt fick ett slut på andra världskriget?

Om Ukraina vill finnas kvar på kartan så är det fredsförhandlingar som gäller nu, liksom bums med detsamma, och om de inte vill finnas kvar så bör de inte dra med sig resten av världen i total förstörelse. Samtidigt förstår jag att många ukrainare år 2022 ville ha ett slut på det dåvarande inbördeskriget, och att eskaleringen med Ryssland då kunde ha undvikits helt och hållet – det vill säga om de inte litat på Boris Johnson från England, som enligt flera uppgifter uppmanade den ukrainska ledningen att inte gå vidare med den fredsöverenskommelse presidenten skrivit på med Ryssland år 2022.

Om inte för Sveriges skull så för ukrainarnas skull, som dör i tusental varje vecka och som tvingas med våld att åka till fronten, och som hamnar i fängelse för minsta lilla kritik mot korruptionen i Ukraina – såsom kritiken mot den ukrainska ledningens inköp av guldtoaletter med skattebetalarnas pengar.

Om vi svenskar inte bryr oss alls om vår eller andras framtid, då finns det bara ett alternativ: att resa till frontlinjen och dö som flugor, och bara hoppas på att ryssarna inte använder kärnvapen – vilket de tyvärr kommer att göra så fort Rysslands existens hotas det minsta lilla. Ryssland har nämligen sagt att om västvärlden vill ha en värld utan Ryssland och utan ryssar, då ser inte Ryssland någon mening med att det finns en värld över huvud taget. Och förresten, har du någon gång tänkt på att Europa också har kärnvapen? Det betyder att om något land attackerar Europa så kan Europa attackera det landet med kärnvapen tillbaka. så därför undrar man verkligen varför någon så stor som Ryssland skulle vilja riskera att bli attackerad med kärnvapen bara för att erövra några fält med potatis och feminister? Eller vad säger du? Är du redo att åka ner till slagfältet nu idag och bara dö för att den västerländska vapenindustrin ska tjäna sig en extra slant, eller tycker du som jag att det är dags att Sverige slutar skicka vapen till länder som dödar andra länders män, kvinnor, barn och bebisar? Vill du också att Sverige blir neutralt igen? Att vi gör allt vi kan för att inte bli en måltavla i framtida krig (som förhoppningsvis aldrig sker)? Vad sägs om att skapa en debatt om det här, så kan alla få stå för sina egna ord och åsikter? De som vill ha fortsatt krig kan få lov att åka ner till kriget och dö, medan de som vill ha fred kan rösta på Ekorrepartiet, så kan vi skapa ett Sverige som inte profiterar på andra länders död och elände. Ett Sverige som är neutralt, tryggt och framtidssäkert i många generationer framöver! Ett Sverige som bygger broar och som är så starkt, gott och rättvist att ingen någonsin skulle vilja försöka invadera oss alls, inte ens för chansen att erövra varenda potatis och feminist som finns i detta vackra land. För i Sverige beskyddar vi alla våra medborgare och alla våra feminister, för de är våra, och de förtjänar inte att dö i ett meningslöst kärnvapenkrig som inte går att lösa på något annat sätt än med FRED ✌️.

Skriv gärna dina motargument tydligt och organiserat, så kan vi allesammans diskutera och debattera om det här på ett civiliserat och vänskapligt sätt, med målet att minska lidandet i världen och skapa fred på jorden. Tack på förhand, ha det bra!!

Om du inte sett dokumentären "Doing Time, Doing Vipassana", som utspelar sig i ett av de värsta fängelserna i Indien, tycker jag att du borde se den! Jag tycker nämligen att det är en självklarhet att våra fängelser i Sverige också bör införa tio dagars Vipassanaretreat, för att göra skillnad i människors liv på riktigt.

Vanligtvis brukar jag säga att jag inte vill tvinga någon att göra andningsövningar eller meditera, eftersom det är något man gör frivilligt för att man själv vill se förändring i sitt liv. Men sitter man i fängelse har man inte lika mycket att säga till om. Är man dömd för ett brott och man är fysiskt kapabel ska man därför delta och följa schemat när det hålls en tiodagarskurs i fängelset – för sitt eget och samhällets bästa.

Vägrar man så kanske man får delta i en annan obligatorisk aktivitet istället: kall dusch och storstädning av hela avdelningen, varje dag, tills nästa kurstillfälle... muhahaha (Fast kall dusch kanske inte är helt fel ändå).

Dokumentären 'Doing Time, Doing Vipassana' är på engelska, men finns med textning på svenska och många andra språk och kan ses här.

Den vanligaste invändningen mot att Sverige ska bli fler, eller typ sådär 50 miljoner, är att det inte ens finns plats på BB. Och det är faktiskt en ganska rimlig invändning. Höggravida kvinnor ska inte behöva skickas runt mellan olika sjukhus för att föda barn, och barnmorskor ska inte behöva gå hem från sina arbetspass med känslan av att de inte hann göra det jobb de egentligen ville göra. Det ska vi inte försöka bortförklara. Om vi vill att fler människor ska våga skaffa barn så måste vi också se till att det finns en fungerande förlossningsvård när barnen väl kommer.

Samtidigt tycker jag att det är ganska märkligt att vi ibland verkar prata om detta som om själva problemet vore att det föds för många barn. Det föds ju färre barn i Sverige idag än tidigare, samtidigt som flera förlossningsenheter har försvunnit och vården har koncentrerats till färre och större sjukhus. Om det då blir fullt på BB när det föds många barn under samma period så är det inte bebisarnas fel. Bebisarna har liksom inte planerat någon bemanningskris. Det är vi vuxna som har byggt systemet, och därför är det också vi vuxna som kan bygga om det.

I mitt Sverige ska det därför finnas en förlossningsvård som faktiskt är dimensionerad för verkligheten. Vi ska inte bygga vården efter ett perfekt genomsnitt där alla föder barn precis lagom utspritt över året och ingen någonsin blir sjuk, vabbar eller behöver semester. Människor fungerar inte så och födslar fungerar inte så. Ibland kommer det väldigt många bebisar på kort tid och ibland kommer det färre. Därför behöver vården ha marginaler. En förlossningsavdelning som alltid är full till sista plats kanske ser effektiv ut på papperet, men vad händer den dagen då det plötsligt kommer fler födande än vanligt? Då är marginalen borta, och någon måste åka någon annanstans för att föda. Därför tycker jag att vi ska dimensionera för verkligheten och inte bara för genomsnittet.

En annan sak är barnmorskorna. Vi kan inte prata om bättre förlossningsvård utan att prata om människorna som faktiskt ska utföra arbetet. En barnmorska behöver kunna känna att det går att göra ett bra jobb utan att springa ihjäl sig mellan patienter. Det behöver finnas tillräckligt med personal för att den födande kvinnan inte ska känna sig bortglömd och för att barnmorskan ska kunna vara närvarande när det verkligen behövs. Det är ganska grundläggande egentligen. Om vi vill att människor ska föda barn tryggt så måste vi också se till att människorna som hjälper dem genom förlossningen har rimliga arbetsvillkor.

Därför tycker jag att vi ska börja behålla de barnmorskor vi redan har istället för att hela tiden försöka lösa personalbristen genom att rekrytera nya människor till en organisation som sedan gör dem lika slutkörda som de som slutade före dem. Scheman måste gå att kombinera med familjeliv. Lönen måste stå i rimlig proportion till ansvaret. Och det måste finnas tillräckligt med personal för att arbetet ska vara mänskligt även de dagar då det är mycket att göra. Det låter kanske dyrt, men det är också dyrt att utbilda människor i flera år och sedan förlora dem för att arbetsmiljön inte fungerar.

Vi behöver också utbilda barnmorskor i tid. Ett barn tar ungefär nio månader på sig att komma ut, men en barnmorska tar flera år att utbilda. Det betyder att vi inte kan vänta tills förlossningsavdelningarna redan står med personalbrist och sedan säga att vi måste utbilda fler. Då är vi redan för sena. Om Sverige vill kunna ta hand om fler barn i framtiden så behöver vi bygga upp utbildningskapaciteten innan behovet kommer, ungefär som när man planterar ett träd innan man behöver skuggan.

Och sedan tycker jag faktiskt att vi behöver våga tänka lite mindre centraliserat. Allt behöver inte finnas på ett och samma stora universitetssjukhus. På platser där avstånden är långa kan mindre förlossningsenheter fylla en viktig funktion, förutsatt att de har rätt kompetens, säkerhet och möjlighet att snabbt hänvisa vidare när det behövs. Det är trots allt ganska speciellt att vi i ett av världens rikare länder kan ha situationer där en kvinna som är på väg att föda behöver åka väldigt långt för att hitta en plats där hon får föda sitt eget barn.

Jag tycker också att vi ibland glömmer bort vad en förlossning faktiskt är. Det är inte bara ännu en vårdåtgärd som ska optimeras i ett kalkylblad. Det är en av de största händelserna i många människors liv. En kvinna föder ett barn, ett barn föds till världen och en familj förändras för alltid. Då borde det vara ganska självklart att vården omkring dem är lugn, trygg och mänsklig. Det betyder inte att allting alltid kommer gå perfekt. Förlossningar kan vara komplicerade och ibland behövs avancerad sjukvård. Just därför måste det finnas personal, kompetens och beredskap när det verkligen behövs.

Ekorrepartiets slutsats gällande förlossningsvården är därför att Sverige behöver bygga en vård som har kapacitet även när verkligheten inte följer genomsnittet. Vi vill behålla och utbilda fler barnmorskor, förbättra arbetsvillkoren, skapa rimliga marginaler på förlossningsavdelningarna och göra det möjligt att bedriva trygg förlossningsvård även utanför de största sjukhusen där det är medicinskt och organisatoriskt lämpligt. För om vi samtidigt säger att Sverige behöver fler barn så måste vi också vara beredda att ta hand om dem när de faktiskt kommer. Det tycker jag är ganska sunt förnuft, egentligen.

En enkel resa med bil över Öresundsbron kostar idag 765 kr. Avgiften höjdes 01 september 2026 från 682 kr per enkelresa. Har man pendlarabonnemang (ØresundPENDLARE) betalar man istället per resa enligt ett trappstegssystem – och för den som pendlar till jobbet varje vardag blir totalkostnaden 4750 kronor i månaden, plus en årsavgift på över 500 kr.

När bron byggdes beräknades lånen för själva bron och tunneln vara återbetalda år 2034, och hela infrastrukturen – inklusive landanslutningarna på båda sidor – år 2050. Det är alltså fortfarande några år kvar innan bron officiellt ska vara skuldfri. Men frågan kvarstår: varför fortsätter avgifterna att höjas år efter år, långt över inflationen, om allt går enligt plan? Var tar egentligen alla pengarna vägen, och behövs verkligen så höga avgifter?

Jag tycker det vore rimligt att åtminstone halvera priserna för oss som är svenska och danska medborgare så kan övriga turister betala dagens summor. Norrmännen däremot får gärna betala dubbelt – de har ju trots allt gott om olja (än så länge... hehehe).

Låter det som en bra idé? Mm, det är i alla fall ett kliv i rätt riktning!

Ska staten bestämma vad vuxna kvinnor har på sig? Jag tycker inte det, oavsett vilket håll tvånget kommer ifrån.

Det pågår en debatt i Sverige om huruvida slöja ska förbjudas på vissa platser, exempelvis i skolan eller på jobbet. Men inte någonstans nämns det i debatten någonting alls om förbud mot t-shirt, toppar och bh, exempelvis för tonårstjejer som precis utvecklat sina ack så vackra bröst. Varför döljs denna sköna syn oss män i det offentliga? Är det inte vår rätt i ett fritt och demokratiskt land att få lov att se på denna så naturliga skönhet?

Varför begränsa kvinnors frihet alls om den nu avspeglar sig enbart i klädesplagg och inte i hennes möjligheter i livet till studier, arbete, yttrandefrihet osv som är minst lika bra här i Sverige för kvinnor som för män?

Samtidigt finns det platser i världen där kvinnor tvingas bära slöja mot sin vilja. Jag tycker därför att en vuxen kvinna själv ska få välja om hon vill bära slöja, bh, båda delarna eller inget av det – utan att varken tvingas till det av familj, kultur eller religion, eller förbjudas från det av staten. Frihet går åt båda hållen. Ett samhälle som verkligen värnar om kvinnors frihet blandar sig varken i den ena eller den andra riktningen, så länge valet är kvinnans eget och sker utan tvång, hot eller påtryckningar.

Jag skulle också vilja påminna många kritiker därute som värnar så mycket om det kristna arvet, om att Jesus faktiskt sa att den som ser på en kvinna (inklusive typ hennes hår) med begär i blicken redan har varit otrogen med henne i sitt hjärta. Det innebär att en sådan person därmed har brutit det sjunde budordet om otrohet som Jesus påminde oss alla var jättejätteviktigt liksom. Det var alltså inte jag som sa det, men Jesus!

Personligen har jag brutit detta sjunde budord fler gånger än jag kan komma ihåg, inte för att jag velat det men för att blicken bara av sig självt söker sig till allt som är feminint i form och utseende. Detta leder ofta till att man som kille blir så distraherad av att tankarna plötsligt springer iväg från att kanske ha handlat om visdom och meditation till att plötsligt handla om snuskiga saker som man skulle vilja göra med just den tjejen som kanske sitter där på tåget, i bussen, på jobbet eller i skolan.

Som kille är detta faktum något som är så självklart medan det för tjejer som är biologiskt annorlunda och generellt inte attraheras till killar på samma visuella sätt, är något som de kanske aldrig kommer att förstå. Hur det är att vara kille i ett samhälle som är fullt med halvnakna tjejer som konstant triggar igång ens inre biologiska överlevnads- och fortplantningsprocesser utan att man ens knappt förstår varför. Tjejer som man dessutom kanske inte har någon chans på för att man är en kort (tjejers krav #1: vara minst 185 cm lång för att annars är man oattraktiv), fattig (tjejers krav #2: vara ekonomiskt stabil för att tjejer helst inte vill försörja någon som är arbetslös och pank), hemlös (tjejers krav #3: ha ordnat sitt liv — för om killen själv är hemlös och inte har någonstans att bo är det knappast honom man swipar höger på) matkurir som jag, som inte heller har många följare på mina sociala medier (tjejers krav #4: Social status – eller åtminstone tecken på att man är en alfahanne (Α α) som Chad: den självsäkra mannen som utstrålar maskulinitet, charm och självförtroende och tycks ha hela världen vid sina fötter. Eller ännu hellre en sigmahanne (Σ σ) som Patrick Bateman: den självständige mannen som står så fri från hierarkin att han inte ens bryr sig om den.)

Just därför är majoriteten av killar helt och hållet oattraktiva för tjejer eftersom att tjejer – åtminstone enligt dejtingforumens samlade expertis – bara attraheras av långa män med ekonomiska förutsättningar, framtidsvisioner, självsäkerhet och hög social status – för att inte nämna resten av kravspecifikationen, som i sin helhet skulle kunna konkurrera med bygglovshandlingarna för ett mindre kärnkraftverk:

Männens kravspecifikation på kvinnor togs däremot fram av samma myndighet, ritades av samma ekorre och godkändes vid första försöket. Här är den, i sin helhet:

Sju ark mot ett, alltså. Nu kan man förstås invända att båda kravspecifikationerna är ritade av samma ekorre, och att en matkurir utan följare kanske inte är den mest opartiska granskaren i ärendet, men det här är inte bara min personliga upplevelse. Det finns faktiskt forskning som tyder på att män och kvinnor i genomsnitt skiljer sig åt när det gäller både sexdrift och vad de prioriterar vid valet av partner.

Faktum är att män i genomsnitt har en starkare sexdrift än kvinnor samtidigt som män också har mycket färre krav vid val av en partner än vad kvinnor har. Männens kravspecifikation är nästan bara det biologiska. Det vill säga, det fysiska, nämligen: hälsa och fertilitet. Och det är av just den här anledningen som kvinnor sminkar sig, för att framhäva en jämnare hudton och ge intryck av ungdom och vitalitet, samtidigt som många kvinnor också bär push-up BH:er som en sorts marknadsföring av framtida mjölkproduktion.

Internationella studier bekräftar också att män i genomsnitt värderar just fysisk attraktivitet högre vid val av partner medan kvinnor i genomsnitt lägger större vikt vid ekonomiska förutsättningar. Till och med den svenska pornografistudien rapporterade att nästan 70 % av män tittar (med sina ögon) på snusk på internet men endast 27 % av kvinnorna gör det.

Istället för visuell stimulering så läser kvinnor hellre långa snuskiga detaljerade romaner som typ handlar om stenrika affärsmagnater som förför oskyldiga, maktlösa, omogna yngre tonårstjejer och smiskar dem på rumpan efter att de bundit fast dem i en säng någonstans i en stor och lyxig herrgård långt borta från samhället och som egentligen tillhör en vampyr som är typ 450 år äldre än henne, det stackars bytet, som såklart gett sitt samtycke till alltihopa… Samtidigt så räcker det istället med att män får se på en enda lågupplöst bild på en halvnaken tjej för att uppnå precis samma effekt på hjärnan, omedelbart på mindre än en sekund! Så konstigt va? Så konstigt!

Kan vi därför vara överens om att män i genomsnitt har en sårbarhet för visuell sexualisering och att ett verkligt ömsesidigt samhälle bör erkänna denna sårbarhet utan att förneka mannens ansvar? Att det kanske är extremt många känslor och hormoner med mera som triggas igång inom oss män när vi dagligen ser på kvinnors skönhet även om vi inte vill det? För om jämställdhet innebär att män ska ta kvinnors könsspecifika sårbarheter på allvar, är ett argument för slöjan inte då att kvinnor också bör ta mäns könsspecifika sårbarheter på allvar precis som Jungfru Maria, Heliga Birgitta och Moder Teresa gjorde genom att bära slöja i det offentliga?

Eller har jag helt fel? Är slöjan inget annat än en fråga om kvinnoförtryck? Om avsaknaden av ett visst klädesplagg enbart är ett utryck för kvinnors frihet, jaha men varför då ha kläder på sig alls? Varför ser man inte då fler kvinnor som går nakna på stan tillsammans med sina nakna tonårsdöttrar eller på stranden en het sommardag eller på nattklubbar bland äldre män och kåta tonårspojkar som inte har något annat i bakhuvudet än att befrukta någonting feminint med sin säd i syfte att föra sina gener vidare?

Är den mänskliga biologin bara ett påhitt eller? Varför måste man idag acceptera att om man skapar ett konto på en vanlig social medie plattform, att man förr eller senare i sitt flöde kommer råka ut för hur många 18 åriga tjejer som helst som gör allt de kan i sina videos för att få en att klicka på deras länkar med snusk? Samt att tjejer under 18 år gör nästan precis likadana videos för att få så många följare som möjligt för att den dagen de fyller 18, kanske också få en stabil inkomst online som prostituerade istället för att arbeta som vi andra gör på vanliga jobb i dagens jämställda välfärdssamhälle?

Är det inte då rimligt att vi varken bör tvinga eller förbjuda kvinnor att bära slöja men att vi istället bör motverka kommersiell sexuell exploatering av bland annat tjejer som dansar som strippor med tighta shorts och synliga bröstvårtor på våra olika sociala medieplattformar? För att män rent biologiskt påverkas så lätt av visuell sexuell stimulans oavsett om tjejerna har för avsikt till att stimulera tittarna sexuellt eller inte när de öppnar sina byxgylfar eller tydligt visar sina särade rumpor rakt i kameran när de dansar för att få uppmärksamhet?

Därför tycker jag i den här frågan att det faktiskt är kvinnor som sitter i en jättesynlig maktposition även om den är osynlig för kvinnor, medan många män lever i isolering, ensamhet och konstant frustration av att visuellt se och bli påminda om det de åtrår allra mest här i världen, dvs kvinnors skönhet, utan att själva kunna uppfylla kvinnors generellt extremt höga krav på partnerskap i dagens moderna jämlika samhälle.

Kan det vara som så att vissa kvinnor bär slöja, inte pga förtryck, men pga att de vill underlätta vardagen för alla män som kanske är gifta med fru och barn i syfte att minska otrohet, antalet skillsmässor och vårdnadstvister som varenda gång påverkar de stackars skillsmässobarnen? Kan det vara som så att vissa kvinnor också bär slöja inte bara för de godhjärtade och hederliga männens skull men också för att undvika blickar och kommentarer från alla mansgrisar som beter sig som svin och inte kan ett dugg om vett och ettikett?

Har du någon gång tänkt på att inte en enda bank i hela världen transporterar sina pengar och tillgångar oskyddat? Varför inte då? Varför är inte alla människor i hela världen så pass rättfärdiga att de aldrig tänker tanken på att ta något som inte tillhör dem? Eller ens tanken om att vilja göra snuskiga saker med någon man inte är gift med?

Svaret är att de aldrig fått en möjlighet att bli rättfärdiga på riktigt eftersom att de aldrig lärt sig praktisera andningsövningar och meditation. Därför är många människor här på jorden så som de är just nu och det bör ett civiliserat samhälle inte blunda för. Ska man därför promenera i en skog som är full av ormar och myggor som biter så kan det vara klokt att ha på sig kläder som skyddar mot det, men det är fortfarande kvinnans eget val om hon vill ha på sig kläder eller inte. Det är hennes kropp och hennes val. Så vad sägs om att förbjuda allt eller inget?

Slutsats: Varken tvång eller förbud på bh, slöja eller andra klädesplagg som kvinnor bär frivilligt i Sverige.

Det mest optimala ramverket för giftermål är det giftermål som sker mellan maximalt två personer, och det kallas för monogami. Anledningarna till detta är många, men samtidigt kan det finnas undantagsfall som faktiskt ökar chanserna för alla inblandade att leva ett hederligt och rättfärdigt liv med mindre friktion än annars. Undantaget kallas för polygami och avskaffades i Sverige för ungefär tusen år sedan när kristna präster kom till Sverige med bibeln. De menade på att Jesus sagt att en man och en kvinna ska bli ett kött, och punkt slut liksom.

Kristnisationen i Sverige (ca 1000–1150) innebar därför en rad sociala och lagliga förändringar där månggifte upphörde som norm och ersattes av monogami. Homosexualitet blev en synd och skilsmässa blev i princip omöjlig (äktenskapets oförtrutelighet). Men anledningen till att Jesus sa det han sa var för att det på Jesu tid fanns en del snuskiga män som gifte sig med flera stycken utsatta kvinnor för att tillfredsställa sina egna lustar och begär och sedan skilde sig från dessa kvinnor när de blev gamla så att de lämnades utan försörjning och utan framtid.

Just därför ställde sig Jesus upp för de som var mest utsatta i samhället, för att liksom inte uppmuntra män till att utnyttja kvinnor på det sättet. Det var därför Jesus var så strikt på den tiden och uttryckte stark kritik mot skillsmässa och månggifte. Jesus nämner däremot aldrig homosexualitet explicit i evangelierna och satte inte sig emot homosexualitet en enda gång.

Samtidigt fördömde Jesus sex utanför äktenskapet och betraktade det som otukt och en allvarlig synd. Enligt hans undervisning är äktenskapet den enda giltiga ramen för sexuellt umgänge, och han lärde att även inre begär utanför äktenskapet är felaktigt. Däremot finns det ett känt exempel om en prostituerad kvinna som blev tagen på bar gärning men istället för att döma henne som alla andra gjorde så räddade Jesus henne från att bli stenad men sa samtidigt åt henne att 'inte synda mer'.

För de som inte vet så har ordet 'synda' sitt ursprungliga och mest grundläggande betydelser i det grekiska ordet hamartia, vilket bokstavligen betyder 'att missa målet' (liknande en pil som hamnar utanför måltavlan). Inom den kristna teologin och biblisk kontext syftar detta på att misslyckas med att nå det högsta av målen i universum dvs att uppnå fullkomlighet och leva ett absolut rättfärdigt liv.

Han sa 'Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig'. Ordet som används för 'fullkomlig' i Matteus 5:48 är teleios som kommer från ordet telos, vilket betyder mål, slutpunkt eller fullbordan. Det handlar om en frukt som har nått sin mognad och blivit klar. Uttrycket 'var fullkomliga' betyder i Bibelns ursprungliga grekiska grundtext därmed att vara fullmogen och nå sin fulla potential, vilket endast kan ske genom djup stillasittande meditation, där den sista av meditationstekniker heter just Vipassanameditation som upptäcktes och lärdes ut av Buddha cirka 500 år före Kristus.

Jesus visste därför om att fullkomlighet då precis som nu är svårt att uppnå för vanliga människor som inte ens vet vad meditation är för något och just därför var han väldigt förlåtande och uppmuntrade människor att inte 'missa målet' igen istället för att de skulle stenas ihjäl. Detta gick såklart emot den tidens normer och lagar, varför Jesus blev ogillad och förföljd av många. Värt att nämna är att samtidigt som Jesus pratade med de lärda så pratade han också med de hemlösa och prostituerade just för att han visste om att precis alla kunde uppnå det här högsta av högsta målen genom att praktisera andningsövningar till att börja med följt av enkel meditation och till sist Vipassanameditation.

Med detta sagt, varför förbjuder Sverige då månggifte men inte sexuella relationer mellan personer utanför äktenskapet? Varför lägger sig staten i vuxna människors rätt att välja hur de vill leva sina privatliv i vissa avseenden men inte i andra?

Faktum är att månggifte är en judeo-kristen-skandinavisk-vikingatradition som utövats i årtusenden av bland annat svenska vikingar, danska kungar, men också av många bibliska figurer genom tiderna såsom Abraham, Jakob, Kung David och Kung Salomo, för att nämna några exempel. Värt att notera är att på Jesu tid, precis som idag, vill och bör de flesta människor leva i monogami med endast en partner, men för en viss minoritet av befolkningen som av olika anledningar vill utöva månggifte så bör det ske på ett sätt som är rättvist och helt frivilligt från alla parter inblandade, utan krav, tvång, hot eller liknande.

Genom giftermålet får kvinnan högre status, mer respekt, fler ekonomiska rättigheter och andra möjligheter som hon i dagens Sverige inte annars får. Ett klassiskt exempel såg jag på SVT Play. Det var en dramaserie som handlade om kvinnor som låg med gifta män som redan hade barn och familj, och dessa älskarinnor tvingades då ljuga, förneka och hålla förhållandet hemligt. De hamnade i ensamhet och utanförskap och saknade alla de rättigheter som den första frun enligt lagen faktiskt har.

Och det är så här det ser ut idag i samhället: människor ljuger och vänsterprasslar i åratal istället för att bara vara öppna och ärliga och acceptera att månggifte kan vara en naturlig och bra lösning som gör att man kan få sina behov mötta samtidigt som man lever ett rättfärdigt och hederligt liv.

Om någon borde vara för månggifte så är det feminister, det vill säga om de verkligen bryr sig om kvinnors lika värde och om kvinnors rättigheter i samhället. För även om månggifte idag är förbjudet i Sverige har man ibland gjort undantag för månggiften som skett utomlands, med den enda anledningen att ett ogiltigförklarande av giftermålen också skulle innebära att kvinnorna i fråga skulle förlora många viktiga rättigheter.

I mitt Sverige ska varje gift kvinna därför få behålla alla sådana viktiga rättigheter som automatiskt ingår i ett giftermål, istället för att behöva gifta sig i smyg utan rättigheter eller, som majoriteten gör, nöja sig med att vara en älskarinna i hemlighet bakom ryggen på folk.

En svensk studie uppgav faktiskt att mellan 25 och 50 procent av alla svenskar någon gång har varit otrogna mot sin partner. Fakta. Sedan menar vissa att kvinnor i sådana här polygama äktenskap hamnar i beroendeställning till sin man och inte vågar lämna äktenskapet, men i mitt Sverige stämmer inte det påståendet: även om kvinnan redan innan giftermålet är rik eller arbetar och vill fortsätta arbeta efter att hon gift sig, ska hon få lov att göra det, och hon ska inte behöva dela med sig av sin inkomst till sin make – den ska tillhöra endast henne. Mannen ska ändå vara skyldig att försörja sin hustru eller sina hustrur efter sin ekonomiska förmåga, med bland annat mat, kläder, bostad och grundläggande levnadskostnader, samt ansvara för barnens ekonomiska försörjning.

Detta krav i sig förhindrar väldigt många män från att ens tänka tanken på månggifte, och om man trots sådana ekonomiska möjligheter ändå inte kan behandla sina potentiella hustrur väl på alla sätt och vis, så bör man inte gifta sig med mer än en. Är inte det så rättvist som det kan bli? Kanske till och med för rättvist, i alla fall för kvinnorna?

Tänk om alla parter faktiskt trivs och respekterar varandra, lyssnar på varandra och behandlar varandra väl? Tänk om mannen uppmuntrar sina fruar till utbildning och studier medan fruarna uppmuntrar sin man till god hälsa och meditation? Tänk om äktenskapet kan upplevas som en trygghet som öppnar upp för så många fler möjligheter än man annars haft som älskarinna? Och kom ihåg: i mitt Sverige ska ingen person tvingas gifta sig om hen inte vill, och straffet för tvångsäktenskap bör därför ses över och skärpas så att inte en enda person blir tvingad att ingå i ett äktenskap mot sin vilja.

Eftersom jag förmodligen är den enda personen i Sverige som vill gifta sig med mer än en fru, kommer samhället i praktiken inte att ändras ett dugg av den här lagen, eftersom ingen annan än jag kommer att vilja ingå i ett sådant äktenskap – eller? Ett annat syfte med månggifte är att ändra människors tankemönster gällande samlag, från att samlag är något oheligt som man gör med vem som helst utan några som helst konsekvenser, till att samlag faktiskt är något speciellt och fint som man gör när man är redo för det och med en person man älskar och faktiskt vill dela ett liv tillsammans med.

En sådan övergång i tankesättet är nog väldigt svår att uppnå i dagens Sverige, för att inte tala om att införa strikt monogami – och därför är månggifte ett bra sätt att faktiskt ge människor en möjlighet att vara exklusiva med ett begränsat antal människor åt gången, istället för att tvinga människor till något som för dem inte kommer hålla i längden.

Därför har jag skrivit ett förslag till riksdagen om återinförandet av månggifte som du kan läsa här:

Ändra byxmyndighetsåldern till 25 år? Vad är det han säger? Är han tokig eller!? Det korta svaret är: Nej, jag är inte tokig, jag är bara väldigt logisk och vetenskaplig. Jag har forskat i ämnet och kommit fram till att det är så här det faktiskt ligger till. Jag har också gjort en podcast/video-serie om detta ämne som du kan lyssna på så snart den kommer ut här. Om inte annat så är det faktiskt svensk lag som är lite tokig och därför, enligt mig, bör uppdateras.

Just därför så vill jag starta en samhällsdebatt om detta ämne, på en vetenskaplig och logisk grund. Det viktigaste av allt i den här debatten är att ingen människa ska behöva komma till skada på grund av någon annans sexuella begär eller handlingar men om en en 14 åring enligt svensk lag idag inte har större hjärnkapacitet än en nyfödd bebis och därför inte klarar av att ge sitt samtycke så är det viktigt att nämna att alla vi människor enligt vetenskapen inte har utvecklat hjärnan och frontalloben som har med beslutsförmåga att göra, förrän vi är 25 år vilket betyder att vi inte är fullvuxna tills dess. Det betyder att i princip varenda en människa som varit attraherad till någon under 25 år, dvs ett stackars litet BARN, per definition är en pedofil. Så det så!

Det betyder också att vi som ett civiliserat och modernt samhälle därför bör ändra byxmyndighetsåldern i Sverige från det låga 15 år till 25 år såvida vi inte är öppna för en debatt om vad som faktiskt är skadligt motsvarande vad som är gynnsamt och bra för oss människor? Eller vad tycker du?

En annan viktig sak är att ett rättvist samhälle bör baseras på sanningar och inte på lögner. Så oavsett om vi alla har blivit hjärntvättade sen barnsben eller inte gällande nuvarande byxmyndighetsålder, gällande industrialiseringens relativt nya giftermålsålder, eller gällande vad som är skadligt och inte skadligt för oss människor, så är det sanningar jag kommer att utgå ifrån i den här debatten.

Ta till exempel giftermålsåldern. Under industrialiseringen, som i Sverige främst pågick under 1800-talets senare hälft och in på 1900-talet, höjdes den för kvinnor i två steg: från 15 till 17 år 1892, och sedan till 18 år 1916. Detta ledde så småning om till Sveriges första dom för barnäktenskapsbrott år 2022.

Den 13 april 2022 meddelade Västmanlands tingsrätt den första domen i sitt slag i Sverige: ett föräldrapar i 40-årsåldern dömdes för barnäktenskapsbrott. Bakgrund. Två 17-åringar – en pojke i Västmanland och en flicka i Tyskland – fick kontakt via Facebook och blev förälskade. Föräldrarna kom överens om att de fick gifta sig. I oktober 2020 förlovade sig paret på en fest hos flickans föräldrar i Tyskland, och i december 2020 genomfördes ett bröllop i Köping. Polisen samlade in filmer, bilder och vittnesmål från tillställningen.

Två sakkunnigvittnen bedömde att ritualerna – ringutbyte, guldsmycken, brudklädsel – utgjorde en 'mycket stark indikation' på ett äktenskap. Tingsrätten ansåg att föräldrarna, som nekat till brott, varit 'högst delaktiga' i processen kring giftemålet och därmed tillåtit sin son att ingå en äktenskapsliknande förbindelse. Ingen tvång förekom – brottet bestod i att föräldrarna tillåtit det. Straffvärdet motsvarade fyra månaders fängelse, men eftersom föräldrarna var tidigare ostraffade dömdes de till villkorlig dom med dagsböter. Maxstraffet för brottet är fyra års fängelse. Brottet grundar sig på 4 kap. 4 c § brottsbalken, som trädde i kraft den 1 juli 2020 och gör det brottsligt att förmå eller tillåta en person under 18 år att ingå ett äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse.

Flickans föräldrar bodde i Tyskland, vilket gjorde det omöjligt för svensk polis att utreda om även de gjort sig skyldiga till barnäktenskapsbrott. Flickan reste tillbaka till Tyskland under utredningens gång och gick därefter inte att nå, vilket innebar att frågan om flickans föräldrar aldrig kunde utredas.

Kan man tänka sig... att det finns människor här på jorden som kanske inte vill göra snuskiga saker med varandra förrän de har gift sig? Att vissa människor kanske ser intimitet som någonting väldigt fint och speciellt som man inte vill dela med vem som helst, utan endast med någon man älskar och vill leva tillsammans med? Att vissa människor kanske vill vänta med att ha sex tills de är gifta men inte heller orkar vänta tills de är vuxna? Att vissa människor inser att samlag kan leda till graviditet och att de därför vill vara gifta med varandra ifall det skulle ske? Att vissa människor faktiskt ser livet som en gåva och inte vill göra abort men kanske känner sig redo att bli mamma och pappa och bilda familj trots att de inte är vuxna? Kan man tänka sig...Visst är det otroligt va? Helt otroligt!

Någonting ännu mer otroligt är att andra människor av någon mycket underlig anledning inte vill vänta med att ha sex tills de är gifta, utan istället vill ha sex med vem som helst, när som helst och hur som helst långt innan de blivit vuxna, det vill säga långt innan de fyllt 25 år, vilket är fullständigt galet om man frågar en vetenskapsman- eller kvinna!. Och det är just därför som jag vill starta en debatt om detta ämne, för att det är någonting mycket lurt som pågår här med Sveriges lagstiftning som jag tycker bör undersökas och ifrågasättas i syfte att se vad lagarna egentligen baseras på och för att se om de faktiskt kanske gör mer skada än nytta för både individen och samhället som helhet?

En bra start på den här debatten är en podcast & video-serie jag har gjort som handlar om research, vetenskap och studier kring ämnet där jag talar om bland annat äktenskap och sexualitet men också om människors, enligt vetenskapen, sjukliga attraktioner till andra människor som inte hunnit fylla 25 år än. Om alla kunde lyssna på den här serien vore det toppen alltså, så tror jag debatten också kommer bli mycket mer innehållsrik och lösningsorienterad än om folk bara skriker och stampar i marken medan sexualbrott, okunskap och förvirring i samhället fortsätter. Låter det som en bra idé? Mm, det tycker jag iallafall.

Jag är säker på att saker kommer att klarna för dig – precis som de gjorde för mig – när du tar del av den information jag delar med mig av. Genom vetenskapen kommer du att inse att så fort våra omedelbara överlevnadsbehov är tryggade så kliver fortplantningen, attraktionen och fertiliteten fram utan att be om lov eller att fråga först. Men varför då? Jo för att själva driften att föra våra gener vidare är nämligen bland det mest naturliga som finns här i livet och den behöver därför enligt naturen själv inte någon förklaring till när, hur eller varför den uppstår. För det är den absolut starkaste biologiska kraften inom oss som enligt naturen är så pass självklar att till och med någon som inte fyllt 25 år än väljer att ge efter till den. Sen så är det ju också tack vare att våra föräldrar gav efter till denna inre biologiska drift som både du och jag finns och kan ta del av den upplevelse som vi här på jorden kallar för LIVET. Wow, så fantastiskt!

Just det, en jätteviktig sak som jag glömde nämna är att alla människor i mitt Sverige ska få lov att använda Bitcoin som betalningsmedel, och det ska vara helt lagligt och skattefritt, dvs inget mer klydd med avyttringar och ingen mer huvudvärk på grund av onödigt pappersarbete på skattekontoren som kostar skattebetalarna så många kronor varje år.

Vad Är Bitcoin? - Bitcoin är en digital valuta som inte kan manipuleras av någon stat eller bank, och den är dessutom decentraliserad vilket gör att ingen kan ta kontroll över den. Det är en fantastisk möjlighet för alla människor att ha kontroll över sina egna pengar och sin egen ekonomi. Idag kan man dessutom enkelt 'zappa' varandra med mobilen utan att ha ett vanligt traditionellt bankkonto eller ens en fysisk krypto-plånbok.

Det fungerar ungefär som att betala med kontanter, fast digitalt, och det är supersmidigt och bra när man är en liten ekorre som jag som vill skapa fred i världen och som vill att alla människor ska kunna ha en möjlighet att leva ett gott liv utan att behöva oroa sig för pengar. Det finns nämligen krafter här i världen som vill precis det motsatta och som förr eller senare kommer att försöka ta kontroll över alla människors pengar och tillgångar, inklusive de små ekorrarnas pengar och tillgångar, i form av traditionella sätt att hantera ekonomiska resurser på såsom via kontanter, bankkonton, swish, bankid med mera... Så taskigt va? Så taskigt!

Just därför finns Ekorrepartiet. Så gör som jag och kom igång med Bitcoin idag, det är hur lätt som helst. Du kan börja genom att skapa ett Nostr konto och sen ladda ner en av Nostrs många Appar som heter 'Primal' där det redan finns en inbyggd Bitcoin plånbok. Med den plånboken så kan du börja zappa bitcoin betalningar till och från vem du vill i hela världen. Visst är det coooolt. Fråga din sökmotor eller din ai agent om du har fler frågor på hur du kommer igång på ett säkert och smart sätt samt hur du hanterar dina privata bitcoin nycklar. Mm nåja, nu tänkta jag gå och äta något gott, typ gelatoglass med chokladkross eller nåt... Ha deeett!