Flerpartsäktenskap

Till Sveriges riksdag

Jag önskar att riksdagen utreder en reform av svensk äktenskapslagstiftning med ett långsiktigt mål: att stärka synen på sexuell intimitet som någonting förbundet med kärlek, öppenhet, samtycke, ansvar och varaktiga relationer.

Utgångspunkten för detta förslag är att intimitet inte enbart är en privat handling utan kan få konsekvenser för andra människor. Sexuella relationer kan medföra graviditet, föräldraskap, känslomässiga band, svartsjuka, separationer och överföring av sexuella infektioner. Därför bör samhället kunna uppmuntra människor att förknippa intimitet med ansvar.

Min personliga etiska utgångspunkt är att det långsiktiga idealet är ett frivilligt, livslångt och monogamt äktenskap mellan två människor: två personer som väljer varandra, är trogna mot varandra och gemensamt tar ansvar för relationen genom livet.

Detta går också att förena med ett meditativt ideal där människan genom självinsikt arbetar med begär, impulsivitet, svartsjuka och destruktiva beteendemönster. Staten ska naturligtvis inte föreskriva meditation eller en viss religiös livsåskådning. Tanken är i stället att människor genom utbildning, självinsikt och personlig utveckling själva ska kunna upptäcka värdet av långsiktighet och trohet.

Lagstiftningen bör samtidigt utgå från samhället sådant det faktiskt ser ut i dag.

Människor kommer även fortsättningsvis att ha olika relationsformer. Vissa lever monogamt, andra har flera samtidiga relationer och ytterligare andra har tillfälliga sexuella kontakter.

Om människor faktiskt vill leva med flera partners anser jag att det är rimligare att diskutera en öppen och reglerad äktenskapsform än att låtsas som om sådana relationer inte existerar.

Reformen ska därför inte förstås som att staten anser att fler partners är bättre än en partner. Tvärtom kan flerpartsäktenskap betraktas som en möjlighet att föra relationer som redan existerar mot större öppenhet, ansvar och rättslig reglering.

Samtidigt måste helt olika former av skadligt sexuellt beteende hållas juridiskt isär. Våldtäkt är ett allvarligt brott eftersom sexuella handlingar genomförs utan det samtycke lagen kräver. Sexuella handlingar inom nära släktskap omfattas i vissa fall av särskilda straffbestämmelser. Köp av sexuella handlingar regleras särskilt i svensk rätt. Otrohet är däremot i sig inte ett brott.

Dessa företeelser ska därför inte likställas. Den gemensamma etiska princip som jag vill lyfta fram är i stället att samhället bör motverka sexuellt utnyttjande, tvång, bedrägeri och hemlighållande och främja samtycke, ansvar och öppenhet.

Jag föreslår att riksdagen utreder möjligheten att låta flera myndiga människor ingå ett gemensamt flerpartsäktenskap.

Det bör vara en sluten äktenskaplig enhet, inte ett obegränsat nätverk av äktenskap.

Ett enkelt exempel: Anna och Erik är gifta. De vill fortsätta leva monogamt. Då förändras ingenting. Ingen av dem kan ensidigt föra in ytterligare en person i deras äktenskap.

Anta i stället att Erik, Anna och Maria efter noggrant övervägande vill bilda ett gemensamt äktenskap. Om lagen tillåter detta skulle alla tre behöva ge sitt fria och uttryckliga samtycke.

Erik är då inte gift med Anna samtidigt som han har ett hemligt förhållande med Maria. Anna vet att Maria finns, Maria vet att Anna finns och samtliga accepterar den familj de ingår i.

Detta är den principiella skillnaden mellan en reglerad flerpartsrelation och otrohet.

Lagstiftningen bör vara könsneutral.

Det skulle därför inte vara rimligt att skriva att en man får ha fyra fruar medan en kvinna endast får ha en man. En svensk sekulär lag bör ge samma rättsliga möjligheter och skyldigheter oberoende av kön.

Anta exempelvis att Anna, Erik och Johan vill bilda ett gemensamt äktenskap. Samma regler ska då gälla som i ett äktenskap mellan Erik, Anna och Maria.

På samma sätt bör två eller flera män eller två eller flera kvinnor kunna omfattas av samma regler.

Det behövs inte heller någon särskild äktenskapskategori för transpersoner. Samma regler om myndighet, samtycke, ansvar och maximalt antal makar bör gälla för varje människa.

Staten behöver därmed inte fråga: Är personen heterosexuell, homosexuell, bisexuell eller transperson? Den relevanta frågan blir: Är samtliga myndiga, införstådda med konsekvenserna och frivilligt överens om att ingå detta äktenskap?

En viktig begränsning bör vara att flerpartsäktenskapet utgör en gemensam enhet.

Anta exempelvis att Erik är gift med Anna, Maria, Sara och Eva. Det bör inte innebära att Anna därefter automatiskt kan gifta sig med fyra ytterligare personer utanför familjen, Maria med fyra andra och så vidare. Resultatet skulle snabbt bli ett mycket stort nätverk där arv, försörjningsansvar, bodelning och andra rättigheter blir svåröverskådliga.

I stället bör de fem personerna betraktas som en sluten äktenskaplig familjeenhet.

Om exempelvis Anna senare vill att Johan ska bli en del av äktenskapet måste detta hanteras enligt samma regler som när familjen först bildades. De befintliga makarnas rättigheter måste skyddas och ingen ska mot sin vilja få sitt äktenskap förändrat från den familjeform som personen samtyckt till.

På detta sätt förenas frihet med ansvar.

Rätten att välja ett flerpartsäktenskap måste motsvaras av en lika stark rätt att välja bort det.

Den som gifter sig under uttryckligen monogama villkor ska kunna förvänta sig att dessa villkor respekteras.

En person ska alltså inte kunna säga till sin make eller maka: "Jag har bestämt att ytterligare tre personer nu ingår i vårt äktenskap." Ett sådant system skulle undergräva själva samtyckesprincipen.

Att förändra ett monogamt äktenskap till ett flerpartsäktenskap måste därför förutsätta ett nytt och uttryckligt samtycke från samtliga berörda.

Varje person måste dessutom alltid behålla en självständig rätt att lämna äktenskapet.

Här uppstår en principiell fråga i dagens system. Svensk lag säger i praktiken att en gift person inte får ingå ytterligare ett äktenskap medan det första består. Samtidigt är själva otroheten inte kriminaliserad.

En person kan alltså inte öppet gifta sig med ytterligare en person men kan ha återkommande sexuella relationer utanför sitt äktenskap. Jag menar att denna skillnad förtjänar att diskuteras.

Jag föreslår inte att polisen ska övervaka människors sovrum. Kriminalisering av otrohet skulle innebära betydande problem beträffande personlig integritet, bevisning och proportionalitet.

Riksdagen bör däremot utreda om makar ska kunna välja ett juridiskt definierat trohetsåtagande och vilka civilrättsliga konsekvenser ett medvetet brott mot ett sådant åtagande i så fall skulle kunna få.

Det skulle göra skillnad mellan ett äktenskap där makarna uttryckligen lovat sexuell exklusivitet och en relation där andra villkor frivilligt avtalats.

Det finns också ett folkhälsoperspektiv. Varken monogami eller flerpartsäktenskap innebär automatiskt att sexuellt överförbara infektioner försvinner. En person kan bära på en infektion sedan tidigare och smitta kan förekomma även inom ett äktenskap.

Däremot spelar sexuella kontaktnätverk roll för smittspridningen. Tänk exempelvis på två förenklade situationer. I den första lever två personer sexuellt exklusivt tillsammans under många år. Om båda är fria från sexuellt överförbara infektioner och förblir sexuellt exklusiva kan ingen ny sexuellt överförd infektion spontant uppstå mellan dem. I den andra situationen har människor kontinuerligt nya och överlappande sexuella partners. En infektion får då potentiellt fler vägar mellan människor.

Ett slutet flerpartsäktenskap är inte riskfritt, men principen om en känd och avgränsad krets är relevant när man diskuterar sexuell hälsa.

Folkhälsoargumentet bör därför handla om att främja testning, kunskap, öppenhet, färre riskfyllda kontakter och ansvar – inte om att stigmatisera människor som har en sexuellt överförbar infektion eller en viss relationsform.

Barn får aldrig göras ansvariga för vuxnas val av familjeform. Om flerpartsäktenskap införs måste därför barnets bästa vara centralt. Det måste vara fullständigt klart vilka som är juridiska föräldrar, vem som har försörjningsansvar, hur vårdnad fungerar och vad som händer vid separation eller dödsfall.

Flerpartsäktenskap får inte bli en möjlighet att erhålla rättigheter utan motsvarande skyldigheter.

En utredning måste därför behandla bland annat: arv och efterlevandeskydd, bodelning, underhåll, bostad och gemensam egendom, skulder, pensioner och socialförsäkringar, beskattning, föräldraskap samt separation och skilsmässa.

Anta exempelvis att en person avlider och efterlämnar tre makar och två barn. Lagen måste på förhand kunna svara på hur kvarlåtenskapen fördelas. Ingen familj ska behöva upptäcka först efter ett dödsfall att systemet saknar fungerande regler.

Mitt långsiktiga ideal är inte ett samhälle där människor försöker samla så många makar som möjligt. Det är det motsatta.

Jag anser att den mest stabila och eftersträvansvärda relationen är ett frivilligt, kärleksfullt och livslångt monogamt äktenskap mellan två människor.

Genom meditation, självreflektion, utbildning eller andra former av personlig utveckling kan människor lära känna sina egna begär, sin svartsjuka, sina impulser och sina handlingars konsekvenser. En människa kan då frivilligt komma fram till att ständig jakt efter nya sexuella partners inte leder till större tillfredsställelse eller lycka.

Men detta är ett ideal som bör växa fram genom självinsikt och fria val, inte genom att staten påtvingar befolkningen en religiös lära.

Den föreslagna möjligheten till flerpartsäktenskap ska därför inte ses som slutmålet. Den ska ses som ett försök att låta ansvar, samtycke och öppenhet ersätta hemliga parallella relationer där människor faktiskt vill leva med fler än en partner.

Jag föreslår därför att Sveriges riksdag verkar för att en statlig utredning tillsätts om en modernisering av äktenskapslagstiftningen.

Utredningen bör särskilt undersöka möjligheten till frivilliga och slutna flerpartsäktenskap mellan myndiga personer; en helt könsneutral reglering; krav på samtliga makars uttryckliga samtycke innan en familj kan utvidgas; en ovillkorlig individuell rätt till skilsmässa; skydd mot tvång, våld och ekonomiskt utnyttjande; fungerande regler för arv, bodelning, försörjning, föräldraskap och socialförsäkringar; samt möjligheten att tydligare erkänna frivilliga ömsesidiga trohetsåtaganden inom äktenskapet.

Utredningen bör också analysera frågan ur ett folkhälso-, barnrätts-, jämställdhets- och integritetsperspektiv.

Grundprincipen kan sammanfattas enkelt: Intimitet bör förenas med samtycke. Frihet bör förenas med ansvar. Äktenskap bör bygga på öppenhet. Ingen ska tvingas acceptera ytterligare makar. Samma regler ska gälla oberoende av kön och sexuell läggning.

Det långsiktiga etiska ideal jag förespråkar är det frivilliga och livslånga monogama äktenskapet mellan två människor. Men vägen mot ett mer ansvarsfullt samhälle bör bygga på självinsikt, utbildning och konsekvent lagstiftning snarare än på att ignorera de relationsformer som redan existerar.

Jag ber därför Sveriges riksdag att låta frågan utredas förutsättningslöst.

Det finns ytterligare en fråga som bör uppmärksammas i en översyn av äktenskapslagstiftningen.

Svensk rätt gör skillnad mellan sexuell självbestämmanderätt och rättslig myndighet. Detta kan väcka frågan hur samhället bör förhålla sig till ungdomar som har uppnått den sexuella självbestämmandeålder som lagstiftningen anger men ännu inte är myndiga och som själva uppfattar sin relation som seriös och långsiktig.

Ur det etiska perspektiv som ligger bakom detta förslag uppstår en principiell spänning. Om samhället vill uppmuntra människor att förknippa intimitet med öppenhet, ansvar och långsiktiga åtaganden bör ungdomar inte få budskapet att ansvarstagande saknar betydelse fram till artonårsdagen.

En minderårig befinner sig i en annan rättslig och social situation än en myndig person. Skillnader i ålder, ekonomi, erfarenhet och beroendeställning kan göra det svårt att avgöra om ett önskemål om äktenskap verkligen är självständigt eller har uppkommit genom påverkan från en partner, familj eller omgivning. Ett äktenskap medför dessutom långt fler rättsliga konsekvenser än en sexuell relation.

Jag föreslår därför inte någon generell rätt för personer under 18 år att ingå äktenskap.

Riksdagen bör däremot i samband med den föreslagna utredningen analysera den principiella skillnaden mellan sexuell självbestämmandeålder och äktenskapsålder och undersöka hur unga människor kan uppmuntras till ansvarstagande, öppenhet, respekt och långsiktighet utan att deras rätt till skydd som minderåriga försvagas.

Historiska och religiösa samhällen har haft helt andra äktenskapsåldrar än dagens Sverige. Sådana exempel kan vara relevanta för att förstå att gränsen 18 år är resultatet av en historisk rättsutveckling, men de bör inte ensamma avgöra vilken åldersgräns ett modernt samhälle ska ha.

Utgångspunkten bör vara att två värden måste kunna försvaras samtidigt: unga människor bör uppmuntras att behandla intimitet med ansvar och respekt, samtidigt som minderåriga ska ha ett starkt skydd mot för tidiga juridiska bindningar, tvång, utnyttjande och beroendeställning.

Om riksdagen finner att den nuvarande ordningen skapar inkonsekvenser bör dessa därför utredas utifrån barnets bästa, modern kunskap om ungas utveckling, rättssäkerhet och sexuell hälsa – inte genom ett generellt undantag från 18-årsgränsen.

Målet bör vara detsamma som i lagförslaget i övrigt: större ansvar och öppenhet kring mänskliga relationer, utan att skyddet för den enskilde försvagas.

Med vänlig hälsning,
Solaris